Förstörda byggnader i Israel.
Det började ju så bra. När Gaza fick självstyre på 90-talet som en del av Osloavtalet var tanken att området skulle bli ett sorts mini-Palestina, en språngbräda för ett mer omfattande självstyre och så småningom självständighet på Västbanken. 2005 tvångsevakuerades de sista israeliska bosättarna och hela Gaza var därmed i palestinska händer.
Sedan gick allt åt skogen. Efter att Hamas vann det första demokratiska valet såg man snabbt till att införa diktatur och slängde ut det jämförelsevis mer moderata Fatah. Gaza har omstöpts i islamistisk riktning och med jämna mellanrum har Hamas eller mindre allierade rörelser låtit raketerna regna över södra Israel.
Inget kan dock jämföras med lördagens överraskningsanfall, 50 år efter Jom Kippur-kriget. Genom att först inleda det största raketangreppet någonsin, forcerades gränsen med över 700 döda israeliska soldater och framför allt civila som följd. Åter andra – det talas om över 100 personer – har tagits som gisslan och förts in i Gaza. Vissa av dessa kan dessutom vara utländska medborgare.
Hamas förnekar sig naturligtvis inte och ser mördandet av alla judar som ett egenvärde i sig. Samtidigt går det inte att bortse från den positiva propagandaeffekten inom islamistiska kretsar i hela den muslimska världen, liksom beklagansvärt nog också bland vissa muslimer också utanför densamma. Där vi i väst förfasar oss över det besinningslösa våldet, hyllas detsamma av muslimska fundamentalister.
Ändå – och det är den stora paradoxen – kan allt detta vara början till slutet för Hamas.
Organisationen har nu uttömt sina bästa resurser och det israeliska försvaret ägnar sig framgångsrikt åt att rensa gränsområdet till Gaza från terrorister. Vad värre är för Hamas, förefaller de flesta potentiella sympatisörer i den muslimska världen nöja sig med att skicka gratulationer (som Iran, vilket visserligen förmodligen också utbildat Hamaskrigare) och ibland inte ens det. De flesta arabländer, inklusive det mäktiga Saudiarabien, har uttryckt sig försiktigt och uppmanat alla kontrahenter till fredssamtal. I själva verket tycker många att det bara vore bra om Hamas får rejält med stryk.
I västvärlden står alla stater på Israels sida. Framför allt står få på Hamas sida, även om det beklagansvärt nog förekommit groteska glädjeyttringar till stöd för Hamas bland vissa muslimer med rötter i Mellanöstern. Även om de breda folkliga sympatierna rimligtvis ser annorlunda ut i arabvärlden, förefaller det emellertid inte finnas något större stöd för ett ingripande på Hamas sida.
Den enda organisation som faktiskt gjort mer än att på sin höjd applådera Hamas är Hizbollah i Libanon, som under söndagen lät beskjuta Israel med raketer. Sannolikt var det ändå inte mer än en "sympatiåtgärd". Om Hizbollah övervägt att anfalla Israel hade man sannolikt samordnat sig med Hamas och i så fall hade också raketkriget var mycket mer omfattande.
På israelisk sida står man ändå inför besvärliga avvägningar. Förutom det fruktansvärda med alla döda är frågan hur man ska säkra sina gränser i framtiden. Vissa talar redan om att man borde krossa Hamas, vilket rent militärt säkert är fullt möjligt men skulle kräva en omfattande markinsats och påföljande återockupation av hela Gaza. En möjlighet vore förstås att slå ut Hamas och sedan åter lämna över Gaza till Fatah – eller varför inte egyptierna?
Alternativen är många, men ofta både militärt och politiskt besvärliga. En enklare lösning vore då en partiell återockupation av Gaza, i syfte att skapa en buffertzon bortom Israels egentliga gränser.
Samtidigt måste frågan om gisslan lösas. Risken är förstås stor att densamma mördas av Hamas om Israel agerar oförsiktigt. Hamas har visat att man är precis så blodtörstiga som man kunde fruktat.