”Håll gränsen.” Utan utropstecken. Det var så lugnt Thorbjörn Fälldin uttryckte sig när han ställdes inför den värsta krisen under hela efterkrigstiden. Den sovjetiska ubåten U137 (egentligen S363) hade gått på grund långt inne i Karlskronas militära skärgård några dagar tidigare hösten -81 när statsministern fick ett oroväckande samtal från överbefälhavaren Lennart Ljung: sovjetiska fartyg rörde sig mot Blekinge skärgård. Det tycktes vara fråga om ett befarat militärt fritagningsförsök.
Fälldin svarade snabbt, men behärskat – håll gränsen. Han hade naturligtvis tänkt över riskerna långt innan dess, fast framför allt behöll han lugnet under också extremt påfrestande omständigheter. Lite som hur Per Albin Hansson reagerade på återkommande kriser under kriget.
Tack och lov var det falskt larm, det blev inget sovjetiskt fritagningsförsök. För Fälldin var däremot hanteringen av ubåtskrisen en framgång både utrikes- och inrikespolitiskt. Fast det hjälpte inte i riksdagsvalet påföljande år. Ministären Fälldin III föll och inte gick det bättre 1985. Därefter fick Fälldin sparken som Centerledare under förnedrande former. Otacksamhet är som bekant världens lön.
Visst kan man hävda att de Centerdominerade borgerliga regeringsåren 1976-82 i stora stycken blev en besvikelse. Dagordningen präglades av statsekonomiska problem, underskott och devalveringar. Reformerna handlade i inte oväsentlig utsträckning om fortsatt utbyggda bidrag och transfereringssystem. De stora skattesäkningarna lyste med sin frånvaro och när regeringen till sist faktiskt lyckades komma överens med Socialdemokraterna (den så kallade underbara natten) kördes koalitionspartnern Moderaterna över med självklar regeringskris som följd. Något systemskifte var det verkligen inte fråga om.
Till detta ska läggas den stundtals förlamande kärnkraftsdebatten och en idiotisk folkomröstning med tre alternativ, där två i praktiken innebar detsamma. Fast i det senare fallet hade Fälldin gott samvete, han hade förespråkat en enklare lösning. Oavsett vad man ansåg om hans åsikter i sak, fanns det skäl att respektera hans ärliga och verkligen inte bagatellartade invändningar mot atomkraft.
Fälldin var nämligen ärlig, i medgång såväl som motgång och det var i sin tur säkert en förklaring till att han brukade vinna debatterna mot Olof Palme, säkert många gånger till Palmes egen förvåning. Palme var retoriskt skicklig, men konfrontatorisk och ibland lite väl smart – som en demagog. Fälldin var saklig, trygg och tydlig. Inte konstigt att han lyckades vinna valen -76 och -79, det senare nog så viktigt eftersom det valet till sist fick Socialdemokraterna att inse hur socialismen och den röda maktfullkomligheten nått vägs ände.
Fast det var inte första gången på 44 år som Sverige fick en regering utan Socialdemokraterna 1976 utan 40, sedan får nyhetsbulletinerna säga vad de vill! I dag tycks många glömma den så kallade sommarministären Pehrsson-Bramstorp -36, fast det säger möjligtvis samtidigt något om den socialdemokratiska hegemonin. Andra partiers insatser räknades inte riktigt.
Var tid bör också bedömas utifrån sina förutsättningar. Maktövertagandets betydelse -76 kan svårligen överskattas och det var mer än någon annan Fälldins förtjänst. Trots regeringskriser såväl -78 som -81 borde han fått större uppskattning för sin samarbetspolitik och sett i historiens ljus framstår inte heller de dåvarande ministärernas ekonomiska politik som något fiasko. Han kunde ju både räkna och slita, den ursvenske bonden från ångermanländska Ramvik.