"Kommer vi i strid har vi misslyckats." Så uttrycker sig ställföreträdande chefen för 307 Hemvärnsunderrättelsekompaniet i Östergötland, Håkan Gilbertzon, och visst låter det motsägelsefullt. Vissa skulle kanske säga att "hemvärn" och "underrättelse" i samma ord är lika motsägelsefullt. Men det ena visar sig vara lika självklart som det andra.
Jag är på väg till förbandets årliga vårövning på Kvarns övningsfält norr om Borensberg. Våren kommer att visa sig från sin bästa sida under dagen, med allt från en värmande sol till årets första myror, ja till och med en hackspett. Men soldaterna i 307 HvUnd-kompaniet (som den militära förkortningen lyder) är upptagna med annat. Under dagen övar man – självklart med skarp ammunition – för att dra sig ur en sammanstöt med lede fi.
För soldaterna i 307 kompaniet vill nämligen undvika strid så långt det går. Som kompanichefen Mikael Almén konstaterar gör ett underrättelsekompani störst nytta genom att verka, men inte synas. Man ägnar sig åt rörlig spaning – alltså underrättelseinhämtning – över stora ytor. Man ska osedda kunna följa fientliga rörelser i terrängen, inte minst utländska specialförband och (antar jag) spionage.
HvUnd-kompaniet är ett av bara sju motsvarande förband i hela Sverige och hela Försvarsmakten har behov av spaningstjänsten.
Det är en verksamhet som, av naturliga skäl, präglas av en del hemlighetsmakeri. Men alla jag träffar under fredagen är mycket trevliga och tillmötesgående trots mina ganska näsvisa frågor. Soldaternas civila bakgrund är mycket varierande. Plutonssignalisten Josefin Hedlund till exempel, är kemiingenjör i Linköping. "Jag tycker om att vara där det händer" säger hon och påpekar att hon framför allt uppskattar den goda gemenskapen inom förbandet.
Tillsammans med en flygtropp – som samarbetar med Frivilliga flygkåren – omfattar kompaniet hela 180 personer, huvudsakligen fördelade på tre spaningsplutoner. Fast grunden för verksamheten är stridsgruppen på åtta personer, som övar minst lika många avtalsdygn årligen. Ofta får gruppen uppträda helt självständigt och soldaterna sova i det fria. "I en puppa" säger Gilbertzon. Det är en förstärkt sovsäck med drag av enmanstält. Det gäller att inte vara allt för bekvämt lagd.
Det är nog inte heller någon risk. Om det finns en gemensam nämnare för soldaterna är det friluftsintresset. "Jag är 32 och medelåldern är nog lägre" säger plutonchefen Kristoffer Söderhielm, men påpekar att det gäller just hans pluton. Det finns lite äldre soldater också, men alla är vältränade. Det blir till att springa en del för undertecknad när jag ska hänga med under övningen...
Visst rör det sig om ett specialförband, som av praktiska skäl till exempel sällan använder hjälm och undantagslöst är lätt beväpnat. Man har varken tillgång till kulsprutor eller andra tyngre vapen, däremot försvarsladdning. Den senare kallades förr felaktigt för mina, men är egentligen en fjärrutlöst bomb som skjuter iväg en stort antal stålkulor mot fienden. På kvällen avskjuts fem försvarsladdningar samtidigt med en öronbedövande knall. Häftigt som uppvisningsmoment och sannolikt fruktansvärt som vapen, men också en händelse som kringgärdas av hårda säkerhetsbestämmelser. Så måste det vara och det är uppenbart att alla tar säkerhetsfrågorna på stort allvar.
Kvällen är vacker, men ett mörkt moln dröjer sig kvar på Hemvärnets himmel efter den tragiska dödsolyckan under övningen Northern Wind för bara ett par veckor. En hemvärnssoldat dödades efter att ha blivit påkört av ett stridsfordon under vad som förefaller ha varit maximalt olyckliga omständigheter. Soldaten ifråga kom från ett annat HvUnd-kompani. Stridsövningar kan bokstavligen vara livsfarliga – precis som (självklart) krig. Det är svårt att eliminera alla risker, men en grundförutsättning är en seriös och ambitiös attityd till den egna verksamheten.
Tack och lov förefaller just den attityden genomsyra 307 HvUnd-kompaniet. Fast egentligen är det ju inte så konstigt, för vi talar faktiskt om en elitstyrka.