Sveriges ambassadör i Ankara, Staffan Herrström, riskerar inte längre att utvisas. Tillsammans med ambassadörer från nio andra västländer – bland andra Frankrike, Tyskland och USA – hotades han av utvisning efter ytterligare ett av president Recep Tayyip Erdogans raseriutbrott. Det som utlöste den hysteriska reaktionen var en uppmaning från ambassadörerna var att släppa en regimkritiker, som sitter fängslad i flera år utan rättegång.
Det är inte första gången Erdogan överreagerar. En massutvisning av ambassadörer hade emellertid riskerat att skapa den kanske allvarligaste krisen i relationen med västvärlden i modern tid. De flesta ambassadörerna kom från Turkiets Nato-allierade. Framför allt var en av dem amerikan.
Relationerna Ankara-Washington är sedan länge ansträngda och tills vidare får Turkiet inte heller köpa de modernaste amerikanska stridsflygplanen – efter att Erdogan fick infallet av köpa ryskt luftvärn (som till råga på allt delvis visat sig undermåligt). Nödlösningen är att modernisera Turkiets flotta av något äldre amerikanska F16-plan och i bland annat detta syfte ska han träffa sin amerikanske kollega Joe Biden i samband med G20-mötet i Rom under helgen.
Hade ambassadörerna verkligen utvisats hade det förstås inte blivit något av med det.
Samtidigt har samme Biden andra frågor än en krånglande turkisk president att koncentrera sig på. Fast varför skrev den amerikanske ambassadören i så fall under uppmaningen till att börja med? Precis som under företrädaren Donald Trump har det blivit svårt att förstå amerikansk utrikespolitik.
Den diplomatiska lösningen är hur som helst ett dokument, undertecknat av de tio ambassadörerna och som praktiskt nog ger möjlighet till olika tolkningar i olika översättning. På turkiska ska det möjligen låta som om ambassadörerna försöker be om ursäkt, vilket det förstås knappast är fråga om.
Ingen vacker kompromiss, fast det är inte heller den västliga splittringen där den noggranne kan notera att ambassadörerna från länder som Italien, Spanien och Storbritannien aldrig undertecknade den ursprungliga uppmaningen till regimen.
En sak är åtminstone uppenbar: Erdogan är oförutsägbar. Eller rättare sagt inte! För nu vet vi ju vad han går för. Ofta hänsynslös, men också impulsstyrd och samtidigt ångerfull, när han inser sina misstag och inte har modet att löpa linan ut.
En påminnelse om att hur besvärlig Erdogan än är, så finns det åtminstone ingen anledning att vara rädd för honom.