"Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut /.../ utan genom blod och järn."
Otto von Bismarck i ett politiskt tal 1862 (som han sedermera ångrade).
Kriget skulle vara över på några veckor och soldaterna hemma igen innan löven fallit från träden. Eller åtminstone innan jul. Värnpliktiga soldater som kallades in sent beklagades av sina jämnåriga eftersom de skulle riskera att gå miste om hela kriget.
Sådana var stämningarna i alla de krigförande länderna sensommaren 1914. Kriget skulle kanske bli stort och rentav blodigt, men det skulle gå snabbt.
Istället körde kriget fast i ett skyttegravsstrider på västfronten med närmast medeltida förtecken redan under hösten. Stora offensiver skulle följa varandra – alla skulle misslyckas. I öst skulle kriget förbli rörligare, men utan att leverera något avgörande.
För hundra år sedan kunde världen summera två av världshistoriens största, och värsta, slag 1916. Om nu militära operationer som varar i månader kan kallas för slag över huvud taget. I Verdun hade tyskarna visserligen tvingat fransmännen till den ena blodiga motoffensiven efter den andra, men till sist själva fått retirera med nästan lika stora förluster som fransmännen. Vid Somme hade britterna försökt slå på hål på de tyska linjerna, i stort sett utan resultat. På en enda dag, slagets första, dödades och sårades 60 000 britter utan att uppnå nästan någonting. Än i denna dag är händelsen ett bittert minne i Storbritannien.
Med sådana fruktansvärda erfarenheter tycker man det borde varit självklart att parterna lagom till nyåret 1917 bestämt sig för att försöka förhandla sig fram till en fredlig upplösning på det europeiska dramat. Varför hade man förresten inte gjort det tidigare?
Sanningen är faktiskt den att det gjorts många försök och fler skulle följa. Alla misslyckades och en förklaring kan paradoxalt nog ha varit att kriget redan hunnit bli så ohyggligt. Att till exempel gå med på en fred som återställde 1914 års gränser för alla länder (den enklaste lösningen), skulle ju inneburit att miljoner människor dödats och skadats till syns utan anledning. Förlusterna och den egna propagandan hade gjort hemmaopinionerna hatiska till fienden.
För soldaterna i fält var det annorlunda. Som en brittisk soldat uttryckte det kunde man hata "hunnerna" (tyskarna) hemma, men i Frankrike och ju närmare fronten man kom desto svagare blev detta hatet. Väl i främsta skyttegraven kunde få undgå att känna medlidande med soldaterna på andra sidan.
Med tanke på att det var Österrike-Ungern och Tyskland som inlett kriget, kan det också vara skäl att tänka på att dessa stater initialt faktiskt också visade störst intresse för fredsförhandlingar, mellan Ententen (Frankrike, Ryssland och Storbritannien) var inställda på att krossa sina motståndare. Detta drag av allt eller inget var definitivt en faktor som förlängde kriget. Samtidigt är det begripligt att exempelvis fransmännen – som slogs på sin egen jord – ogärna vill gå med på någon fred som skulle innebära landavträdelser.
Ytterligare en faktor var att kriget på alla fronter fördes av generaler med begränsade politiska insikter, samtidigt som dessa generaler också dominerade det politiska beslutsfattandet. Allra tydligast kom detta till uttryck i Tyskland, där Paul von Hindenburg med stöd av Erich Ludendorff i praktiken fungerade som Tysklands diktator (inte ens kejsaren Vilhelm II hade mycket att säga till om).
Det fanns också externa aktörer, som gjorde sitt bästa för att få slut på kriget. Katolska kyrkan hade ända sedan krigsutbrottet fördömt våldet, men mötte begränsad respons i Europa som redan var påfallande sekulariserat. USA:s president Woodrow Wilson gjorde tappra försök att få de krigförande staterna till förhandlingsbordet, men möttes av misstänksamhet på främst tysk sida. När Tyskland inledde det obegränsade ubåtskriget 1917 – vilket ledde till att också neutrala amerikanska fartyg sänktes – skulle Förenta Staterna gå med i kriget på Ententens sida, vilket i stor utsträckning också avgjorde kriget.
Efter den österrikiske kejsaren Franz Josefs död 1916 hade hans efterträdare Karl gjort ett seriöst försök att (i yttersta hemlighet) inleda fredssamtal med Ententen, men misslyckats. Han saknade fullt stöd hemma, samtidigt som Italien krävde stora österrikiska landavträdelser. När väl tyskarna upptäckte vad som pågick dog i praktiken hela frågan. Berlin var bara intresserat av en fred på egna villkor och Wien ville (eller vågade) inte agera på egen hand.
Som bekant blev det ändå fred 1918, fast egentligen inte därför att därför att Ententen vann. Snarare därför att Tyskland förlorade. Båda sidor var fullkomligt utmattade och utgången hade under lite andra omständigheter kunnat bli en helt annan.
Samtidigt som den tidigare så effektiva tyska krigsmakten kollapsade, stod landet på randen av revolution. Frankrike hade varit nästan där 1917, när frontsoldaterna till sist tröttnade och gjorde myteri en masse. En delvis liknande utveckling ledde i Ryssland fram till två revolutioner samma år. Vid den senare i oktober tog bolsjevikerna makten och slöt snabbt fred med Tyskland. Men för tyskarna var det en pyrrhusseger före sammanbrottet i väst och i öst följde åratal av oroligheter. Det är bara i västeuropeiska historieböcker det blev fred 1918.
I öst försökte många nationaliter slå sig fria, med varierande resultat. Polen lyckades hävda sin självständighet, medan ukrainarna misslyckades i det gigantiska inbördeskrig som följde på bolsjevikkuppen i det ryska imperiet. I Nordeuropa lyckades såväl finnar som balter säkra sin frihet, men inte utan krig. Sverige stod däremot i stort sett utanför alltsammans, trots hungerkravaller 1917. Till sist fick också vi njuta frukterna av den europeiska fred som följde, men detta på en kontinent som tvingats genomleva en storpolitisk storbrand i stort sett utan historisk motsvarighet. Världen, som många kände den, hade helt enkelt gått under och då är det kanske inte så konstigt att vi än i denna dag kan fråga oss hur det kunde ske, varför försökte inte fler stoppa vansinnet?