I juni uppstod en intressant diskussion på landets liberala ledarsidor. Det handlade om två upprörda ledare, signerade Arvid Åhlund (Expressen 11/6) och Lisa Magnusson (DN 12/6). Texterna tog avstamp i en undersökning från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (Can) som kartlagt tonåringars dryckesvanor.
Ungdomar i Sverige dricker allt mindre. År 2000 drack pojkar i nionde klass i genomsnitt 5,3 liter ren alkohol om året. Idag, tjugo år senare, är motsvarande siffror 2,6 liter. Dessutom har andelen elever i nian som varit berusade före 14 års ålder minskat från 20 procent år 2000 till 5 procent år 2020. Enligt Can är dagens siffror de lägsta sedan 1971.
Förutom drickandet har dagens tonåringar även mindre sex. Det är en trend som följer resten av världen. Förklaringen till den yngre generationens nypuritanism är bland annat att man spenderar mer tid hemma framför Netflix med mobilen i handen – gärna i sällskap av föräldrarna och en burk sockerfri energidryck.
I det stora hela är resultatet faktiskt positivt. Att högstadieelever inte ränner ute och super om nätterna är toppen, både när det gäller deras trygghet och hälsa. Ungdomar vistas därmed även mer sällan i kriminella miljöer och löper mindre risk att råka illa ut eller själva ryckas med.
Så, varför var Åhlund och Magnusson upprörda? Jo, de ansåg att drickandet och dess praktiska konsekvenser är en ritual in i vuxenlivet, med allt äventyrande och ansvar det innebär. Det är en ritual som tonåringarna numera går miste om och av den anledningen kan de aldrig bli vuxna på riktigt.
Den medelålders generationen och dess besatthet av alkoholkonsumtion är smått komisk. Troligtvis har det att göra med dåtidens uppluckring av moraliska normer. Att deras barn inte följer samma spår har dock i vanlig ordning att göra med att samhället omstöps och förnyas. Ungdomsdrickandet var en fluga som inte längre är intressant.
Studerar man det innehåll som läggs upp på sociala medier av dagens kändisar såsom Therése Lindgren eller Tone Sekelius slås man av att de värden som förmedlas är knappast sex, droger och rock’n’roll. I stället ligger fokus på självförtroende, respekt för miljö och klimat samt en övergripande uppmaning att vara snäll och visa omtanke. Man skulle kunna kalla det för soft activism – en mjuk form av aktivism som inte direkt syftar till revolt och omstörtning, utan att genom vardagliga handlingar förändra de samhällsnormer man anser vara osunda. Det är denna attityd som dagens generation anser är coolt. Det finns en anledning till Greta Thunbergs storhet bland unga eller varför så många kallar sig feminister.
Jag minns själv hur det var när jag gick i högstadiet, för ungefär tio år sedan. Det var strax innan Instagram på allvar exploderade och fenomenet influencer var fortfarande okänt. Men redan då var de coola inte de som söp och låg runt som trettonåringar. Tvärtom – de sistnämnda ansågs vara instabila haverister. De genuint populära drack med måtta – kanske ett par jordgubbsciders, max. Hade man råkat bli ordentligt full en helg skyltade man inte med det. Vägen bort från hedonismen hade börjat. Att vara snäll och måttfull blev sakta men säkert det nya svarta.
Tiden går sin gilla gång och sakers tillstånd förändras. Andra värderingar och kulturfenomen definierar vad som är populärt och i sin tur normerande. Riskaversion och ansvarsförmåga kan utvecklas på andra sätt än genom att hälla i sig polsk smuggelsprit och sedan somna i sin egen spya. Kanske genom att arrangera en Fridays For Future-demonstration?