Som kolumnisten Patrik Oksanen på Svenska Dagbladets ledarsida konstaterar – "Den som är lycklig går inte att rekrytera som spion." 47-åringen som gripits av Säkerhetspolisen och nu misstänks för grovt spioneri förefaller inte ha varit särskilt lycklig. Av vad vi kunnat läsa oss till i medierna har han haft både ekonomiska och sociala problem. Karriären hade gått i stå och pengarna tagit slut.
Framför allt framskymtar bilden av en person som, med rätta eller ej, kände sig missförstådd av sin omgivning. Missförstådd ända tills han (på ännu oklart sätt) träffade en kontaktperson på ryska ambassaden. En person som föreföll genuint intresserad av 47-åringens arbete: "Om man börjar prata om matematik, programmering så spyr de nästan, men han var intresserad och för mig var det lite kul då att försöka förklara hur jag tänkte och hur jag arbetade och sådär."
Kontaktpersonen var inte vem som helst, utan Jevgenij Umerenko – ryskt ambassadråd i Stockholm, men först och främst toppagent. Umerenko var sannolikt chef för SVR:s industrispionage i Sverige. (SVR är alltså det ryska utrikesspionagets organisation, till skillnad det bland gemene man mer kända FSB, som primärt ägnar sig åt inrikesfrågor – men båda har förstås sina rötter i KGB.)
Vi skriver att Umerenko var chef, för han finns inte längre kvar i Sverige. Eftersom lagom subtila (alltså synnerligen bestämda) uppmaningar från Utrikesdepartementet fann ambassaden för gott att skicka hem honom.
Händelserna är förstås en påminnelse om riskerna med att låta ledande personer inom utrikesspionaget sköta direktkontakter med informatörer som 47-åringen. Ett risktagande vilket bara kan ha varit motiverat av att 47-åringen, med konsultuppdrag på både Volvo och Scania, hade verkligt intressant materiel att leverera.
Under alla omständigheter imponerar Säpos insats. Även om 47-åringen ger ett något naivt intryck behöver inte så vara fallet och han förefaller också ha fått viss utbildning i spionskolans ABC. För Säpo har bevakningen förstås varit omfattande och det är lätt att underskatta svårigheterna. Dels är arbetsuppgifterna mycket personalintensiva, dels kan man misstänka kontrabevakning från SVR:s sida.
Vid gripandet hade 47-åringen knappt 30.000 kronor i fickorna. Även vi numera sällan går runt i stan med så stora summor i kontanter, kan det diskuteras om det han tjänade egentligen stod i rimlig paritet med det faktiska risktagandet. Fast i motsats till vad man lätt kan tro är pengar ofta en bisak under dylika omständigheter. Ofta handlar det då bara om att med reda tillskott rädda upp en persons trassliga privatekonomi. Drivkrafterna är emellertid andra.
Redan under det kalla kriget var KGB, liksom den specifikt militära underrättelsetjänsten GRU, skickliga i konsten att bygga förtroliga kontakter och smickra potentiella landsförrädare. Fjäsk med andra ord, men också ett erkännande av informatörens betydelse. Framför allt har de ryska kontaktpersonerna alltid varit skickliga psykologer. I det mest ökända svenska exemplet – fallet Wennerström – insåg GRU att Stig Wennerström kände sig hunsad och var besviken över sannolikt aldrig kunna bli mer än överste. Även om det sedan tidigare fanns sovjetiska hållhakar på Wennerström, var det med morötter snarare än piska han förmådde att sälja ut Sveriges säkerhet. Den uppskattning Wennerström alltid ansett sig förtjäna fick han till sist av sina nya arbetsgivare, ytterst symboliserat genom att befordras till general i Röda armén.
Vilka medaljer 47-åringen så småningom eventuellt kunnat påräkna lär vi väl aldrig få veta. Och dessutom är han faktiskt inte dömd för någonting ännu. Han bör därför betraktas som oskyldig till annat påvisas. För till skillnad från exempelvis Ryssland är Sverige en rättsstat.