Att besöka ett seminarium på tankesmedjan Frivärld i Stockholm är alltid intressant, inte minst för åhörarna. Det är trots allt inte så ofta man hamnar vid samma bord som exempelvis ett antal toppdiplomater från andra europeiska länder. Fast så var också frågan brännande, när frågan om bygget av gasledningen Nordstream II avhandlades förra veckan.
Talare var Peter Doran – vd för Center for European Policy Analysis (CEPA) – och Anke Schmidt-Felzmann från Centre for Eastern Studies i Warszawa. De hade (på engelska) inga problem att hålla åhörarnas uppmärksamhet vid liv. Så genomfördes seminariet också mot en fond av skandalen med av ryska intressen uppköpta hus i den åboländska finska skärgården.
Gasledningarna på Östersjöns botten riskerar att göra Europa beroende av rysk gas, samtidigt som de östligare medlemsstaterna i EU kringskärs. Indirekt ökar det ryska inflytandet, trots att det egentligen behovet kan diskuteras. Miljömässigt är gas bara bättre än kol och olja, samtidigt en av ryska staten garanterat välvillig prissättning riskerar att skapa snedvridna konkurrensförhållanden. Moskva utnyttjar också effektivt den europeiska animositeten gentemot de amerikanska avsikterna. President Donald Trump har nämligen varit kritisk – men USA exporterar faktiskt mindre gas än både Peru och Trinidad til Europa! Affärsintressena över Atlanten är därför relativt begränsade.
Eftersom Nordstream I ännu inte utnyttjas till sin fulla kapacitet, finns det rimligtvis bara politiska ”behov” av ytterligare en gasledning. Men politiken – som intressant nog bygger på att Europa ska misslyckas med sin omställning från koldioxidproducerande energiframställning – har hittills varit anmärkningsvärt framgångsrik. I Moskva finns det pengar.
Efteråt frågar jag Doran om det inte är ett problem att (som i Sverige) Karlshamn och tidigare Visby ställer sig positiva till de ekonomiskt välagnade propåerna, inte minst eftersom lokala makthavare av begripliga skäl ofta saknar de säkerhetspolitiska helikopterperspektiven. Jo, medger han, Kreml är mycket skickliga på att utöva inflytande underifrån.
Det ryska hotet framställs ofta som rent militärt. I själva verket är det först och främst politiskt.