”1989 var mitt 1968, och jag vill uppleva det på nytt” skriver Mattias Svensson på DN:s ledarsida 8/1. Första halvan kan jag också hålla med om, 1989 var också mitt 1968 – även om det är en för svenska förhållanden lika självklar som internationellt olämplig jämförelse. 1968 bjöd ju bara på ett enda riktigt revolutionsförsök – det i Tjeckoslovakien – vilket som bekant misslyckades. I övrigt var ”revolutionsåret” 1968 inte mycket annat än en lite nedfallen rappning på västvärldens ideologiska överbyggnad. Det finns viktigare historiska märkesår.
Men hur som helst, jag förstår vad Svensson menar och håller med. Men alltså bara om början, inte fortsättningen – jag vill inte uppleva 1989 på nytt.
Och detta eftersom jag aldrig slutat uppleva 1989.
Arvet är levande och revolutionen permanent, om man så vill. Att idealen från då i varierande utsträckning mött motstånd i stort sett ända sedan Berlinmuren föll är knappast uttryck för någon historisk märkvärdighet, likaså måste varje sann vän av folkvälvningarna då ta hänsyn till de närmast inbyggda bakslagen i form av allt från Jugoslaviens upplösningskrig via rysk nyimperialism till dagens gryende nationalistiska revanschism i framför allt, men inte bara, öst.
Men kanske är det så att jag missförstår Svensson, som uppenbarligen skriver utifrån ett primärt svensk perspektiv. Visst finns öststatskommunismens kollaps med, men främst som fond på scenen där den egna ungdomens motsvarighet till 68-vänsterns kårhusockupationer ska beskrivas i lagom förskönande ordalag – inte allt för olikt 68-vänsterns FNL-vurm på tiden det begav sig. I den meningen var förstås 1989 ett nästan lika patetiskt år som 1968 och i båda fallen kan det tidiga 70-talets vänsterreformism liksom det tidiga 90-talets högerreformism ses som uttryck för bredare politiska rörelser. Vad som hände på Frihetsfronten är i den meningen inte en större fotnot än vad som hände på Clarté.
Svensson skriver visserligen att drömmar som blivit politisk vardag behöver utvärderas kritiskt, men alltsammans kokar till sist ändå ned i vad 68-vänstern med rätta kallat för småborgerlig nostalgi. Det var roligt att vara ung 1989, det var roligt också åren som följde. Visst skriver Svensson att världen skulle behöva ett nytt 1989, men framför allt är det nog han själv som längtar. ”Ett år då folk reser sig mot sina förtryckare och diktaturer rämnar” – javisst, men det sker ju också! Euromajdan var ett utomordentligt uttryck för detta levande arv från 1989, men också en påminnelse om att friheten är dyrköpt på alla sätt och vis. Arabvåren i sin tur ett exempel på hur folkresningar kan misslyckas, inte minst på grund av bristande revolutionär mognad.
Även om jag alltid varit långt mer konservativ än exempelvis ovan nämnde Svensson, kan jag också se värdet av de liberala genombrott som följde på Berlinmurens fall. Men ett vaktslående om detta arv kan bara lyckas om detsamma är levande. Liksom på den större europeiska scenen håller kampen redan på att gå förlorad, när den levande revolutionen stelnar i unken nostalgi och resandet av självförhärligande monument över länge sedan vunna segrar. När så sker har yngre generationer all rätt att riva statyerna och med påkar förpassa de i förtid förgubbade till de ideologiska ålderdomshem där de rätteligen hör hemma.