Vi har den ekonomiska styrkan och skulle åter kunna få den militära. Men finns den politiska viljan att ena Europa?
När han tillträdde som amerikansk president förra gången – 2017 – jämförde vissa Donald Trump med Benito Mussolini. De visserligen ganska ytliga fysiska likheterna och den yviga stilen tycktes ju gå igen. Jag gjorde också jämförelsen och ansåg att det nog ändå var en ganska orättvis jämförelse trots allt.
Den uppfattningen håller jag fast vid, men med lite annat slutresultat nu när Trump åter blivit president. Visst är jämförelsen orättvis. Men i så fall mot Mussolini.
För även om han var en diktator på riktigt (inte bara en wannabe som Trump) och trots alla hans uppenbara fel och misstag, framstår han ändå som både intelligent och faktiskt kunnig jämfört med den återvalde amerikanske presidenten. Det är inte bara ett försök av mig att vinna billiga retoriska poäng. Trump tror sig måhända vara ett lejon – men är i själva verket inget annat än ett får i fårakläder (för att citera Churchills mer skämtsamma omdöme om en dåvarande Labourledare).
Sällan har nämligen någon storpolitiker lyckats åstadkomma så många misstag på så kort tid – och i de flesta fall helt i onödan. Det är illa nog att Trump uppenbarligen inte förmår att uppskatta värdet av ett bevara den bräckliga världsordning som tidigare presidenter mödosamt byggt upp under decennier, eller för den delen att har den dåliga smaken att ständigt förolämpa gamla allierade. Betydligt allvarligare är att han inte förstår grundläggande spelregler i den världspolitiska djungeln.
Vissa hävdar att den trumpistiska politiken är mycket machiavellisk. Vilken förolämpning mot Niccolò Machiavelli! Bara under de inledande samtalen med Ryssland om kriget i Ukraina – som förs över huvudet på såväl ukrainare som andra européer – har han begått flera enkla nybörjarmisstag.
Först och främst har han presenterat vilka krav han har på Ukraina, vilka som av en tillfällighet också sammanfaller med de ryska kraven. Så agerar inte en bra förhandlare. Oavsett om det handlar om att sluta ett fredsavtal eller köpa äpplen till lägre pris på torget.
Vidare utgår Trump från att de europeiska länderna ska bidra med fredsbevarande trupper eller på andra sätt, men vägrar ändå ta med européer till förhandlingsbordet. På liknande sätt borde Trump naturligtvis försökt få med Ukraina från första början, inte minst om han satt sig för att föra förhandlingar för Ukrainas räkning.
Slutligen borde Trump innan några samtal börjat föras med Kreml förtydligat sin målsättning, liksom konsekvenserna om Ryssland inte är tillmötesgående. Istället har Trump visat sig svag och billigt låtit sig smickras av den i sammanhanget större tänkaren – Rysslands diktator Vladimir Putin. Allt medan Trump ger Ukraina skulden för kriget. Oavsett om man anser att han i vanlig ordning är oförskämd eller helt enkelt bara ljuger, innebär det ändå att man inte kan lita på honom i nästan vilken fråga som helst i fortsättningen.
Fast om vi ska vara ärliga är det ju främst Trumps handgångna män vi fått se göra bort sig i Europa och annorstädes. Några mer slipade utrikespolitiker tycks det inte vara fråga om. "Ett team av amatörer" som Carl Bildt sammanfattade det.
Inte konstigt att de har blivit lätta byten för Putin och hans skicklige utrikesminister Sergej Lavrov.
På måndag är det tre år sedan det ryska storanfallet på Ukraina (oavsett hur Trump inbillar sig att det egentligen gick till). I motsats till vad man kanske kan tro har det också gått lite bättre för Ukraina på slagfältet de senaste veckorna. Det borde ha funnits anledning till viss tillförsikt – om det nu inte varit så att Trump satsar på en eftergiftspolitik gentemot Kreml. De visserligen något oklara amerikanska kraven på Ukraina riskerar samtidigt att bli så stora att ukrainarna väljer att fortsätta slåss. Även utan amerikanskt stöd.
För oss européer är det viktigt att Ukraina vinner – eller om man så vill att Ryssland förlorar. Vi har på goda grunder (en sprängd rysk stridsvagn där kan inte användas här) hjälpt Ukraina både ekonomiskt och militärt. Ekonomiskt faktiskt mer än USA, även om Trump påstår något annat. Det eventuella amerikanska bortfallet behöver alltså inte betyda att också vi måste överge Ukraina. Tvärtom finns det skäl att förstärka hjälpen ytterligare.
Långsiktigt krävs emellertid mycket mer. Ett autonomt Europa, som Frankrikes president Emmanuel Macron har uttryckt det. Som inte är beroende av Förenta Staterna.
Då krävs inte bara utökade militärutgifter, utan framför allt ökad militär samordning. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj tycker att Europa borde ha en egen försvarsmakt. Alldeles oavsett vad presidenten i Vita huset råkar heta är det kloka ord att lyssna till.