I en valdebatt 1984 mellan den sittande presidenten, republikanen Ronald Reagan, och hans demokratiske utmanare Walter Mondale, ställdes en besvärlig fråga: skulle Reagan verkligen orka en mandatperiod till? Han hade ju ändå fyllt 70 några år tidigare, att jämföra med den nästan tjugo år yngre Mondale.
Reagan sade sig vägra göra ålder till en valfråga – "jag kommer inte att utnyttja min motståndares ungdom och oerfarenhet!"
Alla skrattade hjärtligt, också Mondale, för detta var på tiden då amerikanska valrörelser var civiliserade tilldragelser. Fast bortom det komiska fanns det också en tänkvärd sanning. Reagan var ungdomlig för sin ålder, men kunde framför allt samtidigt uppvisa decennier av politisk erfarenhet. Även i det ungdomsdyrkande USA väckte detta respekt. En tillgång för vilken nation som helst.
Reagan vann som bekant valet och ett år senare mötte han så en då mycket yngre motståndare under helt andra omständigheter. Toppmötet mellan Reagan och sovjetledaren Michail Gorbatjov i Genève var början till en avspänning som världen inte sett maken till.
Nu är det dags igen. 16 juni möter USA:s Joe Biden Rysslands Vladimir Putin i just Genève. På knappt 40 år har dock förutsättningarna för dylika möten förändrats fullständigt.
Medan Gorbatjov var en reformator har Putin visat sig vara en ärkereaktionär nyimperialist. Fast hur mycket han än försöker låtsas om någonting annat är det skillnad på Putins imperium och det gamla sovjetiska. Jämfört med SSSR är Rysslands världspolitiska inflytande mycket mindre.
Numera är det Kina, snarare än Ryssland, som är Förenta Staternas svåraste utmaning. Toppmötet i Geneve är inte ens huvudsaken under Bidens första Europaresa. Långt viktigare är de möten han har dagarna innan ska ha med framför allt stats- och regeringschefer för de andra Nato-medlemmarna. Såren som olyckan Donald Trump orsakade ska plåstras om.
För Putin är toppmötet på sätt och vis ändå en seger, åtminstone inför hemmapubliken. Utan att underskatta det hot som ett upprustande Ryssland skapar för sina grannländer, är Putin innerst inne förmodligen medveten om att staten inte längre är en supermakt. Fast inför hemmapubliken vill han gärna framställa det så. Därför är mötet i sig så viktigt för honom.
Samtidigt finns det också likheter med den gamla onda tiden. Relationerna mellan öst och väst har faktiskt inte varit så dåliga sedan tiden före Gorbatjovs perestrojka. Även om världen förhoppningsvis inte står inför ett hotande kärnvapenkrig, riskerar den putinska aggressiviteten ständigt att eskalera till en större konflikt. Ryssland dominerar många av sina grannländer, hotar de baltiska nationerna, ockuperar genom marionetten Alexander Lukasjenko indirekt Belarus och för ett krig mot Ukraina som kostat över 13 000 människor livet.
En sådan politik måste bemötas med samma skärpa som Reagan en gång bemötte "ondskans imperium".
Och det är då Bidens ålder, vilken under andra omständigheter framställts som en svaghet, kan bli betydelsefull. Även om han egentligen aldrig varit någon hök, är han just genom sin ålder sannolikt väl medveten om hur de politiska konjunkturerna kan variera. Han tar förhoppningsvis ingenting för givet – ej heller att kalla kriget (i en eller annan form) aldrig skulle kunna komma tillbaka.
Ingen förväntar sig några större framgångar i Genève, men Putin får inte komma undan helt utan eftergifter. Diktatorn behöver känna att om han nödvändigtvis vill återuppväcka det kalla kriget, finns det någon på andra sidan som leende kan se honom i ögonen och säga de förlösande orden: Go ahead, make my day!