Han började som medgrundare för ett sedermera relativt framgångsrikt lokalt missnöjesparti – Nybyggarpartiet i Valdemarsvik. Sedan slängdes han ut, bara för att plockas upp av Moderaterna. Redan då ifrågasatte vi det kloka i Moderaternas agerande. Nu är det dags för honom att skapa rubriker igen. Stefan Kemle lämnar Moderaterna och därmed alla politiska uppdrag, som det går att läsa på nyhetsplats i NT 28/3. Enligt honom har nämligen "oppositionspolitiken varit bedrövlig".
Det är faktiskt ett bedrövligt påstående i sig själv. Dessutom är det bedrövligt av Kemle att genom sitt avhopp skada sitt parti ett halvår före kommunalvalet. Om nu Moderaterna någonsin verkligen varit Kemles parti, vilket med eftertankens kranka blekhet kan betvivlas.
Det är en viktig lärdom av kalabaliken i Valdemarsvik. Politik är en lagsport, fylld med kompromisser och ibland måste också ledande företrädare acceptera att de inte kan få sin personliga vilja igenom. Att då som Kemle bli sur och klaga över den politik han själv varit kollektivt delaktig i luktar illa. Ungefär som när Miljöpartiet på riksplanet kritiserar den invandringspolitik man själva bedriver tillsammans med Socialdemokraterna i regeringen.
En annan lärdom är dock att Kemle samtidigt tyvärr har en poäng. Han är särskilt upprörd över att Moderaternas inte lagt något eget motförslag till de styrande Socialdemokraternas budget. Det borde Moderaterna som ledande oppositionsparti gjort.
Tyvärr är dylikt förfarande inte ovanligt i mindre kommuner och går ofta att förklara genom behovet av breda lösningar – och att desamma inte sällan är måttligt ideologiska. Men utan tydliga alternativ urholkas demokratin långsamt.
Moderaternas tredjenamn i Valdemarsvik, Per Hollertz, är hövlig nog att beklaga Kemles avhopp, men respekterar hans beslut. Nåja, när kalabaliken lagt sig finns det knappast anledning att sörja mer än nödvändigt över just detta avhopp.