Drottningen bland kalaskokerskor på Vikbolandet var Tyra Eklöv i Kättinge. Hennes fiskfärser glömmer man aldrig. Och hon sparade inte på grädde, ägg och smör.
I boken ”Fester och kalasmat när seklet var ungt ” (LTs förlag: 1976) skildrade aktade Rut Wallensteen-Jaeger glada dagar på den östgötska landsbygden. Under de många åren som hemkonsulent i Östergötland byggde Wallensteen-Jaeger upp en gedigen kunskap. Att hon i skrift har delat med sig av kunnandet till eftervärlden är nu till stor glädje, för berättelser om kalaskokerskor som Tyra Eklöv i Kättinge går lätt förlorade.
Själva begreppet kalaskokerska är nästan förkommet det med. Vilka var de?
Ofta var det en tidigare anställd kokerska som hade gift sig men kunde anlitas när det skulle bli fest. ”Dessa kalaskokerskor var i regel ett självmedvetet och många gånger argsint släkte, vars kunnighet man hade respekt för och som man litade obetingat på. En argsint kokerska ansågs vara duktig och det kan kanske förklaras med att medvetandet om att vara duktig tillät henne visa humör”, skriver Wallensteen-Jaeger. Hon tillägger: ”Kokerskan var oumbärlig för socknen”.
Tack vare kalaskokerskorna trängde det gastronomiska kunnandet ner i de bredare folklagren. I Östergötland spelade i detta avseende även den Norrköpingsbaserade kalaskokerskan Anna-Maria Zetterstrands kokbok en viktig roll.
Nu har dock festens kokerskor sedan länge ersatts av catering och ökat hemarbete. Och även traditionerna kring att bjuda har ändrats.
Tidens gång förändrar i stort och smått. Men det finns anledning att minnas. För utan kalaskokerskorna hade det i en del hem kanske serverats något annat till middag i kväll.
Eller är det onödigt att minnas? Kanske är det till och med obegåvat att upplåta plats i huvudet åt minnet av gamla kokerskor?
Frågorna uppkommer efter att ha bevittnat ett möte i ett kommunhus i NT:s utgivningsområde. Där informerades beslutsfattarna om olika alternativ för framtidens skola. Och resonemanget lär vara likartat i alla kommuner.
Politikerna fick höra att den hundraåriga skolan inte var lika yt- och energieffektiv som en nybyggd, vilket försvårade driften. Dessutom påtalades det att det fanns risk för fornlämningar.
Det är klart att kommuner ska hantera skattepengarna effektivt och att allt som kan resultera i merkostnader ska redovisas. Men går det inte att vända på kakan? Finns det ett värde i att vårda de platser som kan sammanlänka historiens människor med oss här i dag? Att dagens elever kan inspireras av tidigare elever som i samma lokaler har kämpat för att genom studier göra klassresor och förverkliga drömmar – har det ett värde?
Och om det har ett värde – kan vi mäta det? Eller formas dagens beslut av att vi mest kan värdera i kronor?
Om Rut Wallensteen-Jaeger inte hade skrivit ner namnen på kalaskokerskorna i Östergötland hade kanske kvinnorna varit glömda. Om hennes skildringar rent ekonomiskt är yteffektivt användande av papper är däremot en annan sak.
Likaså hade det varit möjligt att använda det här utrymmet i tidningen mer effektivt än för att skriva om kalaskokerskor och deras fiskfärser – det kunde ha fått plats en dyrköpt annons. Men allt är inte rationellt här i världen. Allt är inte yteffektivt. Och det gör oss till människor. Det och att inte snåla med grädde.