Just nu kan freden förefalla mycket avlägsen.
1967 planerade en arabisk koalition, ledd av Egypten, Jordanien och Syrien, ett överraskningsanfall på Israel och därefter att kasta judarna i havet. Men samma judar hann rädda sig, genom ett preventivt anfall i juni. På bara sex dagar var kriget över och de arabiska motståndarna militärt krossade.
Och det var på sätt och vis en olycka – för båda sidor. I Israel såg många inte något behov av fredsavtal som skulle innebära eftergifter och i arabvärlden hade förlusterna varit så stora att hämnd helt dominerade agendan.
1973 gick det inledningsvis bättre för framför allt de egyptiska styrkorna, men till sist vände krigslyckan och Israel vann övertygande även denna gång. Fast ändå inte mer än att detta andra krig – Jom kippurkriget – skapade helt andra förutsättningar för fredssamtal. I Israel insåg de flesta att den egna militära överlägsenheten inte alltid kunde tas för given och framför allt att nya krig riskerade att följa. I många arabstater insåg andra det omöjliga i att besegra Israel militärt, men denna gång hade man gjort ett mer hedersamt nederlag. Framför allt insåg Egyptens president Anwar Sadat behovet av långvarig fred, vilket också förverkligades i samband med Camp David-avtalet några år senare.
Som bekant var förstås inte allt frid och fröjd för den sakens skull och många mindre konflikter har följt på krigen 1967 och 1973. Den allmänna freden gick dock att bevara. Och kan måhända fungera som förebild nu, när kriget i Gaza rasar som värst.
Omedelbart efter Hamas massmord på judar i oktober hölls propalestinska demonstrationer i Malmö och andra europeiska städer.
Vad detta kriget på ett mer övergripande sätt innebär är att två nationella hägringar måste ses för vad de är. För Israels del om att det inte skulle finnas något behov av att i egentlig mening lösa Palestinafrågan. Och på arabiskpalestinsk sida att varje försök att tvinga Israel till förhandlingsbordet genom terrorism är dömt att misslyckas.
Kriget som började med den för Hamas till synes "framgångsrika" terrorräden över gränsen mot det egentliga Israel i oktober, har utvecklats katastrofalt för rörelsen. Rester av Hamas gömmer sig fortfarande i resterande tunnelsystem i Gaza, men har ingenstans att fly.
Detsamma gäller tyvärr också civilbefolkningen på markplanet och den situationen har i sin tur skapat en humanitär katastrof. Huruvida skulden för densamma entydigt bör läggas på Hamas råder det delade meningar om, fast det finns hur som helst en motsättning mellan målet att krossa Hamas och samtidigt undvika civila offer. Kritik mot den israeliska krigföringen har riktats mot regeringen i Jerusalem, också från vanligtvis Israel-vänligt håll. Samtidigt som det finns lika goda skäl att vara misstänksam mot Hamas propaganda som den ryska under kriget i Ukraina.
Frågan är vad som händer sedan. För även om premiärminister Benjamin Netanyahu naturligtvis kommer att tolka den förmodade utgången som en seger för hans egen politik, är händelseförloppet egentligen uttryck för det motsatta.
Netanyahu har lyckats inbilla sitt folk att man inte behöver några nya fredsavtal, ej heller någon tvåstatslösning. Man kan till och med fortsätta bygga ut bosättningarna.
Efter den värsta massakern på judar sedan andra världskriget kan ingen emellertid hävda att Netanyahus politik gav Israel den trygghet folket kräver. Även om man kan skylla på specifika faktorer som dålig beredskap är det också uppenbart att det krävs politiska åtgärder för att skapa en långsiktigt tryggare miljö. Det vill säga just den politik Netanyahu hela tiden undvikit.
På den andra sidan är det lika uppenbart att den islamistiska terrorismen misslyckats om möjligt än mer fullständigt än den nationalistiska dito under framför allt 70-talet. Terror kommer aldrig att knäcka israelerna, samtidigt som tecken tyder på brett folkligt missnöje med Hamas i Gaza. Tyvärr mindre så på Västbanken och kanske än mindre i den palestinska exilen i Europa. Den antisemitism som uppdagats i många länder och stödet för Hamas påvisar istället allvarliga säkerhetsproblem kopplade till befolkningsgrupper med palestinska rötter.
Därför lyser också mycket av det traditionella Palestinastödet (framför allt till vänster) numera med sin frånvaro, samtidigt som arabländerna visserligen gärna kritiserar Israel, men i många fall har regeringar som är ganska nöjda om man nu blir av med problemet Hamas. I förlängningen innebär utvecklingen också att Irans destruktiva inflytande minskar.
Förhoppningsvis kan allt detta – i motsats till vad man kan tycka just nu – leda fram till verkliga fredsförhandlingar så småningom. Trycket på alla parter är i själva verket större än kanske någonsin sedan 1973.