Tänk om det svenska folket försvann från jordens yta. Dog ut helt och hållet, av någon anledning. Skulle resten av världen bry sig, låta oss falla i glömska? Eller skulle man tvingas uppfinna nya svenskar för att fylla igen tomrummet? Skulle svenskarna bli mer begripliga som utdöda, ifall man gjorde en museiutställning och placerade kulturen – numera formbar och överskådlig – i en vitrin?
Här kommer nästa tankeexperiment. Indien och Kina är världens folkrikaste nationer, med nästan 1,4 miljarder invånare vardera. Tänk er i stället en och en halv miljard svenskar. 61 miljoner östgötar, 9 miljoner gotlänningar och 134 miljoner stockholmare.
Vad hade fått svenskarna att föröka sig något så groteskt? Och framför allt, skulle resten av världen tåla så många svenskar, eller skulle de försöka värja sig mot vårt oundvikliga kulturella inflytande? Kanske skulle vissa regeringar införa kvoter för hur många Ikeor som får finnas i landet, eller desperat subventionera inhemska versioner av Spotify och Klarna enkom för att hålla gränsen mot svensk mjukmaktsexport.
I Tankefoster eller tyskarna dör ut (1980) reser den västtyske författaren Günter Grass runt i Asien och funderar på sitt folks öde. I sitt huvud skapar han sig det äkta paret Dörte och Harm: två vänsterlutande lärare, med hjärtan som brinner lite extra för världens fattiga. Makarna kan inte bestämma sig ifall de ska skaffa barn. Å ena sidan ringer den biologiska klockan obönhörligen. Å andra sidan – kan de med gott samvete föda in ett barn i en så pass eländig värld? En värld med kallt krig, kärnkraft och en global befolkningstillväxt som redan överstigit tillgängliga resurser. Klarar planeten en unge, en tysk, till?
Makarnas kval väcker tankar om vår egen tid. Ständigt detta å ena sidan, å andra sidan. Vi diskuterar normalisering av surrogatmödraskap, bara för att i samma veva ta upp barnafödandets negativa inverkan på klimatet. På TV går hela två program om svårigheter med att få barn, men på Twitter hävdar ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman att uppmuntran till barnafödande är kopplat till vitmaktsrörelsen. Barn är en mänsklig rättighet och en tickande bomb som hotar att förgöra mänskligheten, på samma gång.
Världens befolkning ökar. Men ska vi fortsätta föröka oss, eller vore det bäst att låta mänskligheten självdö, innan den stora katastrofen slår till? Åtminstone så att så få som möjligt tvingas genomleva klimatförändringarna och liberalismens kris. Dörtes och Harms tankegångar ekar genom 2020-talets mänsklighet. Ja till barnet, nej till barnet. Ja till undergång, nej till undergång – trots att tolkningen av vad som är undergången är högst subjektiv.
Västtysklands våndor sätter vår samtids anda i perspektiv. ”Hur ska vi klara 80-talet, Orwells årtionde?”, frågar sig Grass om och om igen. Med facit i hand vet vi att det gick rätt bra ändå. Trots upprustning och Tjernobyl, fick vi även Berlinmurens fall och senare Tysklands återförening och järnridåns kollaps. Och den globala fattigdomen fortsätter att minska trots att befolkningen ökar, även om pandemin ätit upp en del av framgångarna.
Nej, svenskarna kommer sannolikt inte att dö ut på eget bevåg, åtminstone inte på ett bra tag. Ej heller kommer vi att få se 61 miljoner östgötar. Poängen är att livet alltid går vidare, trots omvärldens rubbningar. Föräldrar äter piller mot ångesten, men barn fortsätter likväl att födas. Politiken får oss att tveka och känna meningslöshet, men en dag blir det plötsligt lite ljusare. Kriser, pandemier och lågkonjunkturer tenderar faktiskt att gå över.