Som bekant slutar inte världen med en skräll, utan med ett gny – åtminstone om man ska tro TS Eliot. Ibland är det på samma sätt med gamla partiledare. När de väl avgår är det sällan någon större sensation, inte ens som när exempelvis Centerpartiets Muharrem Demirok överraskar med tidpunkten. Ibland är det visserligen inte nödvändigtvis frågan om ett gny, så mycket som en suck av lättnad.
Som nu, när Sophia Jarl lämnar posten som gruppledare i Norrköping.
Det kan låta både elakt och orättvist, fast i så fall egentligen bara det senare. För det hade varit mycket mer elakt att önska en valrörelse som, i värsta fall, hade kunnat sluta riktigt illa.
Egentligen var allt över redan i höstas. Kristdemokraternas Eva-Britt Sjöberg hoppade av samarbetet och motiverade sitt agerande med Jarls påstått dåliga ledarskap. Måttet av sanning i detta kan säkert bero på vem som mäter, men vackert var det hur som helst inte. Sjöberg fick med sig först sitt eget parti och sedan de veliga liberalerna. Från den ena dagen till den andra, ja nästan från ena timmen till den andra, kom olika besked eller tolkningar från de inblandade. Till sist gav det hela ett lite löjeväckande intryck.
För oavsett hennes egen skuld i dramat hade Jarl hamnat i en omöjlig situation. Just då och där naturligtvis, men också inför nästa valrörelse. Det hade redan varit många spekulationer i olika riktningar, eventuellt också vad gäller internt missnöje med ledarskapet inom Moderaterna. Fast framför allt skulle ju en ny koalition, en ny Borgerlig samverkan (eller vad man i så fall skulle kalla den), inneburit ett samarbete mellan just de personer som nyss flugit varandra i strupen.
Som upplagt för en hopplös valrörelse och, möjligen, ett dåligt moderat valresultat. Som Jarl skulle riskera att få bära skulden för. Med en uppslitande lokal partiledarstrid som följd – eller rentav ett ifrågasättande före valdagen.
Vissa tycker måhända att det är alltför spekulativa profetior om en framtid som nu aldrig infaller. Framför allt kanske att bedömningen av Jarls politiska handhavande är alltför orättvist beskriven.
Ja, i någon mån är det faktiskt så.
För politik är sällan uttryck för någon gudomlig, eller ens alla gånger särskilt medmänsklig, rättvisa. Snarare en ofta ganska godtycklig bedömningssport, där faktiska resultat bara är en av flera avgörande faktorer. Kanske är det så enkelt som att Jarl i en annan tid och på en annan plats därmed fått bättre utdelning för sina vedermödor. Inte för att Sophia Jarl var någon Norrköpings motsvarighet på Liz Truss, men knappast heller Margaret Thatcher.
Fast någon medelmåtta har Jarl verkligen inte varit! Tvärtom envis som en ilsken tax. Uträknad som samlande borgerligt namn nästan från det hon, under buller och bång, tog över partiet i Norrköping, men säker på att alltid få sin vilja igenom – förr eller senare. Segern kom också till sist, låt vara inte mot favoritmotståndaren Lars Stjernkvist, utan den något mindre profilerade Olle Vikmång.
Viktigast var ändå att Jarls moderater, i samarbete med kristdemokrater, liberaler och sverigedemokrater, fick ordning på kommunens ekonomi. Plötsligen gick det faktiskt att få till en budget i balans. Det är nämligen inte naturlagar som leder till underskott. Bara brist på politisk vilja och mod.
Ändå är det uppenbart att allt inte stått riktigt rätt till inom Moderaterna. Det har till exempel varit anmärkningsvärt tyst från annars nog så vältaliga moderater på NT:s debattsida. Ända tills det damp ned ett inlägg signerat av kretsordförande respektive vice kretsordförande Pär Österlund och Emil Steen. Där beklagas hur Borgerlig samverkan föll ihop, men anledningen beskrevs som uttryck för "personkemi" – och någon verklig kritik riktas inte mot de gamla koalitionskamraterna.
Det gäller ju inte att inte låta gamla strider förstöra framtida förutsättningar.