”Inte en krona till.” Se där ett klassiskt populistiskt uttalande, fällt av Miljöpartiets toppkandidat i Europavalet Alice Bah Kuhnke. Om det är någon tröst är hon emellertid inte ensam och då tänker jag inte bara på Sverigedemokraterna. Alla (nästan!) säger nej till en högre EU-avgift för Sverige. Trots att samma politiker vet att avgiften kommer att höjas och att det, åtminstone delvis, också är helt logiskt.
När (om?) Storbritannien lämnar unionen uppstår ett budgethål som måste fyllas. Den allmänna svenska åsikten blir då att det inte alls behöver fyllas, istället bör budgetens storlek anpassas nedåt i motsvarande utsträckning. Det är förstås helt logiskt – på ett sätt. Men många glömmer att Storbritannien är en nettogivare, varför det inte handlar om något absolut nollsummespel. När det brittiska tillskottet försvinner måste budgeten därför omförhandlas. En oförändrad utgiftssida kommer därmed att kräva ökade avgifter från kvarstående nettobidragsgivare, däribland Sverige.
Man kan naturligtvis vända på resonemanget och säga att det väsentliga är oförändrade avgifter – även om det i praktiken då också innebär minskade utgifter. Men lika rimligt är det alltså att inta motsatt ståndpunkt och i vilket fall som helst kommer frågan att avgöras i god demokratisk ordning. Vi kan då konstatera att en majoritet av medlemsländerna tycks vara anhängare av en kompromiss, som innefattar både avgiftsökningar och bidragsminskningar, liksom omprioriteringar. Frågan kompliceras ytterligare av att när Storbritannien lämnar EU får nationer och politiska partier som önskar en mer omfattande (och därmed kostsammare) Europapolitik indirekt ökad tyngd.
Inget av detta är egentligen särskilt märkligt för politiska processer. Däremot är det märkligt att så få svenska politiker – från höger till vänster – vågar erkänna det uppenbara. Sverige kommer inte att få sin vilja igenom, helt enkelt eftersom allt för få stödjer denna linje. Rent förhandlingsstrategiskt kan det naturligtvis finnas en fördel att gå ut hårt och (i detta fall) vägra betala något. Av motsvarande skäl, fast från motsatt håll, föreslår EU-kommissionen att vår medlemsavgift ska höjas med hela femton miljarder kronor (visserligen brutto), vilket förstås först och främst ska ses som ett förhandlingsutspel. Någonstans på mitten kommer man att mötas och förutsättningarna för att vi rentav hamnar närmare en svensk nollinje är hyggliga.
Däremot kommer alla inte att dansa efter vår pipa, även om politiker från höger till vänster försöker inbilla svenska folket det. Därför väntar också en svekdebatt vad det lider.
Det finns visserligen nyansskillnader. Liberalerna, som går till val på att säga ja till nära nog allt så länge EU står bakom på ett eller annat sätt, är åtminstone konsekventa eftersom de faktiskt inser att den totala budgeten då måste öka. Också Moderaterna, som först och främst kräver hårdare prioriteringar inom existerande ram, har en ganska konsekvent linje (men lär inte ställa till med full kalabalik inom Europaparlamentets konservativa partigrupp för den sakens skull).
För Socialdemokraterna blir det besvärligare, för hur kan man först driva igenom införandet av en så kallad social pelare inom Europasamarbetet och sedan inte låtsas som om det inte skulle kosta något? Hur ska Miljöpartiet kunna driva en dyr men offensiv miljöpolitik inom EU utan att budgeten tillåts växa?