Mängder med frivilligt arbete till liten nytta när svensk byråkrati slår till.
I dag skattar de så kallade Kvarnhoppen, cykelhoppen i Åby åt förgängelsen, som det går att läsa om på nt.se. De är nämligen byggda på kommunal mark, utan bygglov, skulle kunna vara farliga och dessutom har någon eller några i området klagat på den störning som cyklande barn och ungdomar eventuellt åsamkar.
Därmed är saken klar och det har uppenbarligen inte funnits utrymme för varken förståelse eller den dialog man under andra omständigheter efterlyser i samhällsdebatten. Ej heller har det gjorts några försök att väga olika sidors intressen mot varandra. Kommunen har sagt sitt och så är det med det.
Rent juridiskt har Norrköpings kommun säkert sitt på det torra – man äger ju marken. Man får inte uppföra olika konstruktioner hur som helst utan bygglov och kanske finns det någon fog både vad gäller oron för skador och kringboendes klagomål. Om någon verkligen hade blivit skadad hade i värsta fall kommunen fått bära ansvaret.
Ändå irriterar kommunens agerande, ja man blir faktiskt både ledsen och lite förbannad. För vad barnen och ungdomarna gjort i Åby är ju precis det som vi under andra omständigheter hyllar. De har själva ordnat sin fritid – spontanidrott i sin renaste form och dessutom när det kommer till en sysselsättning som ofta kan vara ganska kapitalkrävande. I en tid när många, med viss rätt, oroas över att unga sitter framför datorn eller paddan alltför mycket har Kvarnhoppen blivit exempel på en effektiv motvikt mot stillasittande. Föräldrar och andra vuxna har ställt upp, det har funnits uppsikt och därför finns det också skäl att ta oron för olyckor med en nypa salt.
Viss risk för skrubbsår eller blåmärken föreligger förvisso. Många skulle mena att det hör barndomen till.
Vad man kunde efterlyst är kommunal dialog. Hade det gått att ordna bygglov på något sätt? Är verkligen de byggda ställningarna att betrakta som en fast konstruktion i någon mening, hur skulle kommunen då ställa sig till eventuella kojor i skogen? Har den verkliga skaderisken undersökts mera noggrannt och hade det i vilket fall som helst inte varit möjligt att ändra hoppen så att de hade blivit säkrare?
Intervjuade ungdomar och vuxna i artikeln ser på saken med klarsyn. De unga kommer att hitta någon annan plats för cykelhopp, kanske mindre lämplig, för så har alltid ungas psykologi fungerat. Dessutom frågar sig många varför unga måste straffas när de ägnar sig åt vettiga verksamheter, i dessa tider då många oroas över klotter och annan skadegörelse, nedskräpning och begynnande drogmissbruk.
Någon kommunal cykelpark är därtill inte planerad, inte på många år och eftersom den kommunala byråkratins kvarnar ofta mal så utomordentligt långsamt kan vi lugnt räkna med att alla de cyklande barnen i Åby hinner bli vuxna långt innan något högst eventuellt uppförs.
Genom sitt uppträdande påvisar kommunen sin strukturella makt – och påvisar i motsvarande utsträckning den vanliga invånarens relativa maktlöshet. Det är ofta så politiker- och myndighetsförakt gödslas. De unga i Åby har fått lära sig en läxa. Att vuxna inte alltid behöver ha rätt, att de tvärtom kan vara oförstående, såväl som irrationella och rent missunnsamma.