Hört talas som swingpudel, trottoarhyvel eller slashane? Nej, men så var det inte heller något av de förslagen som vann Svenska Dagbladets tävling, för i veckan 75 år sedan om vad man borde kalla ungdomarna som efter amerikansk förebild klädde sig i överdrivet stora kostymer. Det var ingen mindre än Kar de Mumma som utlyst tävlingen, men inga insända förslag föll honom i smaken. Namnet fick gärna vara lite förlöjligande, men larvputte och Nybrojöns, coctailprins och stepparpys ratades – liksom neger och hottentott...
Det höll nästan på att bli swingschas istället, men eftersom liknelsen med springschas ansågs nedsättande för denna yrkesgrupp hittade Kar de Mumma på ett eget ord istället. Det blev swingpjatt.
Numera går tankarna kanske till vilda danser som jitterbug och nöjespalatset Nalen i Stockholm. Fast där höll också swingpjattens fiende i form av Nalensnajdaren till. Swingpjatten hade förutom överdrivet stora kostymer (fast med avsmalnande byxor), långa slipsar och för tiden långt hår som täcktes av mycket bredbrättade hattar. Nalensnajdaren däremot hade smala kavajer, breda byxor och nacksnaggat hår under en smalbrättad hatt. Musiksmaken var likartad, men annars liknar motsättningarna de senare konflikterna mellan mods och rockers respektive synthare och hårdrockare. Det vill säga mer eller mindre obegripliga för de som inte var med på tiden det begav sig.
Det fanns visserligen en låt vara ganska svag klassmotsättning – där Nalensnajdaren motsvarade arbetarklassen. Kanske bidrog det till att swingpjatten sågs som en mer kontroversiell figur. Han (mindre ofta hon) stack naturligtvis ut i sin extravaganta klädsel och det ansågs provocerande under krigets ransoneringstider. Samtidigt fick swingpjatten representera det omanliga men också farligt främmande. Det hade varit på liknande sätt med jazzgossen under 20-talet.
Ursprunligen kom stilen naturligtvis från USA, där den gick under namnet Zoot suits. Dessa återfanns framför allt bland svarta i New York och bland personer med mexikansk bakgrund i Kalifornien. Samtidigt var tyg under senare delen av andra världskriget ransonerat (zoot suits var rentav förbjudna att tillverka) och många soldater i utskeppningshamnarna upplevda den levnadsglada och nonchalanta livsstilen som oerhört provocerande i en situation där de själva skulle riskera livet i kampen mot tysk eller japansk diktatur.
Lägg därtill inte så lite fördomar och ren rasism – men också verkliga sociala problem i segregerade miljöer – och den explosiva drycken var färdigbryggd. Explosionen kom i juni 1943, efter att några soldater i Los Angeles av oklar anledning angripits av några pachucos (det vill säga ”mexikanska” zoot suiters med samma rykte som sedermera punkare eller kanske skinheads). Våldsamma kravaller följde under ett par veckor, där lynchmobbar på hundratals personer drog omkring på jakt efter zoot suiters. Polisen stod mest och såg på, åtminstone så länge inte vita riskerade att råka illa ut. När presidentfrun Eleanor Roosevelt varnade för rasism anklagade Los Angeles Times henne för att hysa kommunistsympatier...
I Sverige gick det lugnare till, men överfall på swingpjattar förekom. Kanske ska situationen också ses i relation till den för tiden pågående debatten om det så kallade dansbaneeländet. Det var en samhällsdebatt inte helt utan reell grund, för ibland kunde fylla och slagsmål följa i dansens spår. I dag är det lätt att göra sig lustig över dåtida varningar för ”moralisk” förslappning (i praktiken ofta fri sexualitet), men var tids förutsättningar bör ses för sig. Eftersom oönskade graviditeter kunde innebära social katastrof för kvinnor på 40-talet, var farhågorna inte plockade ur tomma intet. Samtidigt handlade det minst lika mycket om ren och skär moralpanik, inte helt olik 80-talets varningar för videovåld eller dagens dataspelsdebatt.
I dag är det lätt att se dåtidens förhållanden i ett höger-vänsterperspektiv, där swingmotståndarna får representeras av högern. Fast riktigt så enkelt var det då. Folkhemstanken förutsatte viss homogenitet och arbetarrörelsen markerade gärna mot ”borgerlig dekadens”, till förmån för prydlig och flitig arbetarungdom. Debatten kring dansbaneeländet ska också ses i ljuset av hur arbetarrörelsens egendisciplinerande verksamhet, ofta med allmänt alkoholförbud i folkparkerna. Alkoholism och andra sociala problem hade inte utan anledning setts som arbetarklassens bojor under decennier.
Huruvida dansbanorna ute i landet hade mycket med de egentliga swingpjattarna att göra kan emellertid diskuteras, för de senare var framför allt ett Stockholmsfenomen. Men swing och jazz spreds också via relatvit liberala Radio Stockholm – och Sverige var förmodligen världens radiotätaste land. På kontinenten, politiskt dominerat och ofta ockuperat av Nazityskland, blev svensk jazz mycket populär och Alice Babs-filmer som ”Swing it, magistern!” kultförklarades redan under sin samtid. Att klä sig som swingpjatt i exempelvis Frankrike (Zazou) kunde samtidigt vara förknippat med livsfara. Enligt nazisterna uttryckte jazz kulturell ”förnegring” och liknande åsikter skulle sedermera återkomma i det kommunistdominerade Östeuropa (fast utan den öppna rasretoriken). För många blev swingvurmen samtidigt första steget till engagemang i motståndsrörelsen.
I Sverige var swingpjatten knappast politisk över huvud taget och i den mån Kar de Mumma hade för avsikt att driva med ungdomarna, så var det dock knappast med tanken att också förolämpa dem på allvar. Men som ungdomsrevolt var swingpjatten (och swingpjattan) ändå svåröverträffade, i synnerhet om man betänker hur få individer det trots allt handlade om. Ibland räcker det tydligen med pösiga kavajer, grälla slipsar och korta swingkjolar för att framstå som en samhällsfara!