Sida vid sida. Nato-medlemskapet innebär ökat samarbete med våra nordiska grannar.
Det har varit en lång resa mot mål för försvarsberedningen och dess ordförande – moderaten Hans Wallmark. När slutbetänkandet till sist presenterades häromveckan föreslogs en rekordstor upprustning. Till 2028 ska Sverige lägga 2,6 procent av BNP på försvaret (enligt Natos beräkningsmodell).
Ändå har det också riktats kritik mot försvarsberedningen, för att upprustningen inte räcker. Därför finns det skäl att fråga just Wallmark hur man resonerat.
Vad var svårast i arbetet med försvarsberedningens slutrapport?
– Att ta in allt som hände. På bara några år har den säkerhetspolitiska situationen förändrats betydligt. Framför allt har vi ju fått ett fullskaligt krig i Ukraina. Men också en mycket turbulent omvärld i stort. Med besvärliga situationer i Mellanöstern och på andra sidan jordklotet, i västra Stilla havet och Indiska oceanen. Fast vi har också gått med i Nato. Det har förbättrat vår säkerhet.
Med detta i minne, hur nöjd är du med slutbetänkandet?
– Jag är framför allt glad över den stora politiska enigheten. Alla åtta riksdagspartier står bakom slutrapporten, som leder fram till en ytterligare förstärkning av svensk försvarsförmåga. Vi ska inte underskatta detta. Vill svenska folket verkligen ha grälande partier eller ser man hellre att vi står sida vid sida? Skulle vi verkligen vilja bjuda Ryssland på politisk splittring istället?
Alla partier har ju inte samma uppenbara tradition av försvarsvänlighet. Hur har till exempel samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet fungerat?
– På ett idogt och seriöst sätt! Alla partier har uppvisat stor förståelse för den allvarstid som råder. Allvarstid var ju också namnet på en av försvarsberedningens delrapporter. Vi bör inte bara tänka på arbetet med slutbetänkandet, utan att se alla rapporter som en syntes.
Men vissa är inte nöjda, utan hade gärna sett ett lite annorlunda slutresultat, med större tilldelning.
– Jag har arbetat tretton år i försvarsberedningen och vet att vad man än kommer fram till, så vill vissa ha en annan fördelning. Nu tidigarelägger vi uppsättandet av nya brigader och alla är inte helt nöjda. Hade vi skjutit på besluten hade andra istället varit missnöjda. Det viktigaste är att se helheten, där anpassningen till Sveriges – och Finlands – Nato-medlemskap är av stor betydelse.
Insikten att vi är ett Nato-land är på sitt sätt en större utmaning än frågan om exakt hur fördelningen ska se ut, eller exakt vilka vapensystem vi ska satsa på. Det är en stor mental omställning, som vi nu befinner oss mitt inne i.
Andra säger att förslagen är ofinansierade...
– Jo, så tycks det ofta vara. Fast det ingick inte i försvarsberedningens direktiv att diskutera finansieringen. Framför allt kan man fråga sig varför just den frågan bara kommer upp i försvarssammanhang. Ingen kräver ju omedelbar beskrivning på hur exempelvis satsningar i skolan eller vården ska finansieras.
Amerikanskt bombflyg övar i Sverige.
Men räcker allt till både vårt eget försvar och till att hjälpa Ukraina?
– Hjälpen till Ukraina ligger också utanför försvarsberedningens mandat och måste lösas långsiktigt. Hittills har det i stor utsträckning skett genom att vi tagit av våra egna lagar. Framdeles krävs andra lösningar. Det vill säga egen nyproduktion eller att till exempel göra som Tjeckien, att sätta av kapital för inköp på den internationella marknaden.
Men räcker 2,6 procent då för våra egna behov?
– Av Nato-medlemmarna är det bara nitton av 32 som klarar att leva upp till det så kallade tvåprocentsmålet. Genom att satsa på 2,6 procent av BNP befinner vi oss i det övre spannet av Nato-medlemmar. Vi befinner oss i en annan verklighet nu. Samtidigt som vi absolut inte vill hamna i den situation vi ofta tidigare befunnit oss i, att brottas med tidigare försvarsbeslut. Det måste finnas en tydligare koppling mellan vad vi vill göra och vad vi avsätter för resurser för att åstadkomma detta. Vi vill inte åter kritiseras för underfinansierade försvarsbeslut.
Det låter rimligt och även om jag personligen gärna sett att försvarsberedningen gått ännu lite längre i den här frågan, tycker jag också att åtminstone delar av kritiken mot beredningens slutrapport tenderar att vara orättvist hård. Då är det nog bättre att betrakta slutbetänkandet som en bas att bygga vidare på.
Wallmark är noga med att inte favorisera enskilda försvarsgrenar eller särskilda materiella satsningar, men på ett område vill han ändå slå ett extra slag. För Hemvärnet och andra frivilligorganisationer. "De är av enorm betydelse för totalförsvaret, för att bygga svensk motståndskraft."