Som om det inte räcker med oron i Belarus, turkisk offensiv i Medelhavet, ökad coronaspridning och till råga på allt kärvande brexitsamtal – har en militär vulkan fått utbrott i Östeuropa. Och som alltid när strider blossar upp och utvecklas mot ett fullskaligt krig, finns det anledning att fråga sig vem som har skäl att välkomna en sådan utveckling – istället för att beordra eld upphör.
Kampen om den armeniska exklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan har varit just en mullrande vulkan ända sedan kriget på 90-talet, men vem har intresse av striderna just nu? Knappast Armenien, som är nöjda med status quo (man kontrollerar i praktiken Nagorno-Karabach och därtill strategiskt anslutna gränsområden). Dessutom är man militärt svagare än Azerbajdzjan, så anfallskrig vore vansinne.
I Azerbajdzjan finns det däremot "goda" skäl för ett krig just nu. Man är alltså militärt starkare – en upprustning som möjliggjorts genom den tidigare lukrativa oljeexporten. Men just nu, i den rådande globala lågkonjunkturen, ger oljan inte längre så stora inkomster och det folkliga missnöjet med diktatorn Ilham Alijev ökar. Medan demokratins låga åtminstone lyser med svagt ljus i Armenien, har Azerbajdzjan varit familjen Alijevs personliga domän i mer än ett kvarts sekel.
Och vad är mer klassiskt än att lösa sina inrikes problem med ett "litet" krig mot en verklig eller inbillad ärkefiende?
Förmodligen hade det ändå inte räckt. Fast nu råkar också Turkiets auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan ha problem med hemmaopinionen. Dessutom har han redan utrikes ambitioner, drömmer om att återuppväcka det ottomanska imperiet och älskar framför allt att provocera Europa. Erdogan ställer sig inte bara bakom Alijevs krig i Nagorno-Karabach, han agerar faktiskt krigshetsare och hävdar att hela exklaven måste bli azerbajdzjansk. Inga fredsförhandlingar där inte.
Skulle Azerbajdzjan mot förmodan vinna kriget, har armenierna – ett sekel efter folkmordet – anledning att till och med att frukta etnisk rensning. Det är Davids kamp mot Goliat, för medan det armeniska försvaret fortfarande i stor utsträckning bygger på sovjetisk utrustning, har det oljerika Azerbajdzjan kunna köpa moderna vapen på den internationella marknaden – och man kan lugnt räkna med att Turkiet nu kommer att backa upp krigsmakten materiellt.
Alijevs problem är dock att kriget inte förefaller gå helt enligt plan och så vitt möjligt att bedöma har hans soldater inte lyckats göra några större inbrytningar i Nagorno-Karabach. Dessutom leker både han och Erdogan med den storpolitiska elden.
Armenien backas nämligen upp av Ryssland och Kreml betraktar dessutom Azerbajdzjan som en del av sin intressesfär, det så kallade nära utlandet. Framför allt kommer president Vladimir Putin aldrig att tillåta ökat turkiskt inflytande. Det finns mer än nog med militära muskler att stäcka både Alijevs och Erdogans planer.
Dessutom har det flera gånger visat sig att när det verkligen gäller, ja då brukar faktiskt Erdogan backa. Då riskerar Alijev att få stå där med sin tvättade hals, för det finns naturligtvis inget så inrikespolitiskt förödande som ett utrikespolitiskt misslyckande i form av ett förlorat krig.
För Europa i stort är situationen dock utomordentligt allvarlig, inte minst eftersom vi redan är nära marina sammanstötningar mellan Turkiet och Grekland i Medelhavet. Tack och lov har Frankrikes president Emmanuel Macron i tider av sedvanlig splittring inom EU tagit på sig en aktiv roll, med allt från samtal med Belarus oppositionsledare Svjatlana Tsichanouskaja, till militärt stöd åt Grekland (vilket redan tvingat Turkiet att backa) och nu skarp retorik mot Erdogans krigshets, inklusive förståelse för armeniernas utsatta position: "Jag säger till Armenien och armenierna, Frankrike kommer att spela sin roll."