Under ett av mina besök i Kyjiv i samband med revolutionen i Ukraina följde jag ett helkvinnligt självförsvarskompani. De hade tröttnat på att fungera understödstrupper och ville delta längst fram, i sammandrabbningarna med den fruktade kravallpolisen Berkut. Tuffa tjejer med skinn på näsan, fast också kvinnor för vilka revolutionens påtvingat våldsamma sida redan hunnit bli vardag.
Jag undrar vad tjejerna gör just nu. Jag misstänker att många med vapen i hand strider för sitt lands frihet. Vissa har kanske redan hunnit få betala det högsta priset för sin patriotism.
Meningar som de ovan brukar ibland avfärdas som "manliga". Att tala vitt och brett om patriotism går ju an, men det är ju alltid kvinnor som är offren. Ett narrativ som tyvärr förstärkts i den internationella journalistiken. Kvinnor flyr landet tillsammans med barn och åldringar. Männen stannar kvar för att försvara sitt land. Fast är det så enkelt?
Först och främst behöver ingen som flyr också vara ett värnlöst offer. Kvinnorna tar ansvar för sig själva, sin familj och sina anhöriga i en farlig och osäker situation. I mental mening kan det till och med vara mer påfrestande än att stanna kvar för den väpnade striden.
Fast framför allt tänker jag förstås på att också många kvinnor stannar. För att till exempel ta hand om gamla och sjuka, för att tjänstgöra i sjukvården (inte minst den synnerligen bokstavligt blodiga krigssjukvården) eller som lärare i de skolor som fortfarande fungerar. Men det finns också många som försvarar sitt land vid fronten och det är historiskt väl dokumenterat att kvinnor till exempel ofta blir utmärkta prickskyttar.
Och för de ryska angriparna – vars ledning så gärna spelar på machoideal – är det förmodligen särskilt obehagligt när det ligger en kvinna bakom kikarsiktet.