Napoleon konstaterade en gång att han förlorade slaget vid Marengo klockan fem, men vann tillbaka det klockan sju. Nu är förstås inte ett svenskt riksdagsval något slag i Norditalien för över 200 år sedan. Men nu precis som då svänger det i politiken. Och Ulf Kristersson som hade förlorat valet vid tio-tiden på kvällen, hade vunnit detsamma två timmar senare.
Kanske.
För även om det nu finns ett preliminärt valresultat, är faktiskt inte alla röster räknade. Till exempel återstår utlandsrösterna och eftersom det är så jämnt kan rentav kontrollräkningar påverka.
Men det vilket riskerade att framstå som önsketänkande sent på söndagskvällen, är plötsligen inom räckhåll. Vallokalsundersökningar, Valu, är aldrig detsamma som ett valresultat, ej heller denna gång. Med ett enda mandat har det blågula blocket vunnit riksdagsmajoritet. Inte mot alla odds, men på tvärs med både Valu och rösträkningen sådan den länge tog sig ut.
Socialdemokraterna gör visserligen ett relativt bra val och partiet får åter över 30 procent av väljarna. Uselt jämfört med hur S brukade prestera under glansdagarna, men riktigt hyggligt med tanke på att partiet numera nästan alltid backar från ett riksdagsval till nästa.
Det är inte Magdalena Anderssons fel om de rödgröna förlorat sin majoritet, men hon riskerar ändå att förlora statsministerposten. Med ett halvt undantag för Miljöpartiet, som faktiskt får lite större stöd, går det nämligen dåligt för de tilltänkta samarbetsantagonisterna, eller vad man nu ska kalla dem. Vänsterpartiet gör ett dåligt val. Centerpartiet gör ett rent uselt.
För Annie Lööf står mycket på spel. Slutar valet med att Centern backar kraftigt och hennes tilltänkta samarbete med Socialdemokraterna samtidigt blåser bort i valvinden, kommer nog många att fråga sig om det inte är dags att sparka henne från partiledarposten.
Det står mycket på spel för Ulf Kristersson också. Men det som i början på valvakan såg ut som ett uppenbart fiasko, tycks till sist sluta med en ganska måttlig nedgång. Och – förhoppningsvis – ett regeringsskifte. I så fall är det enda Kristersson behöver lämna är rollen som oppositionsledare. För han ska ju bli statsminister.
Den relativt hyfsade moderata insatsen blir dessutom intressant vid en jämförelse med Sverigedemokraternas uppenbara framgångar. Över tre procentenheter uppåt är ett fantastiskt valresultat under alla omständigheter och i början på valkvällen såg det ut som om lejonparten kom från Moderaterna. Givet att M trots allt gjort ett hyggligt val måste de kommit från annat håll. Och då är det inte långsökt att tänka sig inbrytningar i Socialdemokraternas led, inte minst i traditionellt starka socialdemokratiska kommuner. Andersson tog måhända röster från Lööf och Dadgostar, men Åkesson tog desto mer från Andersson.
Och gav segern på ett silverfat till Kristersson. Kanske. För till skillnad från napoleonska slag är inte svenska valresultat avgjorda när solen går ner eller ens alltid när den går upp igen. Vi får vänta lite till.