Det började med Jimmie Åkesson, som åkte på semester i Thailand mitt under regeringsförhandlingarna. Det kritiserades med rätta, låt vara att en del del inlägg känns lite tveksamma. Hur tungt väger kritiken, när det kommer från personer som inte ens vill samtala med Åkesson?
Hur som helst är han inte ensam. Under julhelgen dök Annie Lööf upp på Gran Canaria. Fast hon verkar slippa kritik, i varje fall från ledande politiskt håll.
Själv tycker jag faktiskt att Lööfs frånvaro är mycket värre än Åkessons, eftersom hon till skillnad från han spelat en huvudroll i regeringsförhandlingarna. Nu har dessa förhandlingar mer eller mindre legat på is över julhelgen. Det kan många kritiseras för.
Har inte partiledare också rätt till ledighet? Jo, men inte hur som helst. Inte mer än en general har rätt att ta ledigt två dagar före ett slag eller en toppidrottsman försvinna mitt under ett träningsläger inför OS.
Våra partiledare har valt sina egna öden, de har bra betalt och är satta att representera sina väljare. Framför allt ska de ta ansvar för Sverige. Ett på många sätt slitsamt yrke, som jag under andra omständigheter gärna tar i försvar. Men vad vi ser exempel på under en faktiskt relativt kännbar nationell kris är ett agerande värdigt blott politiska halvfigurer. Riktiga statsmän respekterar sitt ämbete, vid särskilt allvarliga situationer (som när Churchill diagnostiserades med hjärtsvikt 1943) till och med på bekostnad av sin hälsa.
Ingen begär just det ovanstående av våra partiledare. Det räcker att de att de offrar lite av sin ledighet, att de respekterar sina väljare i en situation där politikerföraktet riskerar att fira triumfer. Röda dagar och julafton undantagna borde de ägnat de senaste veckorna åt förhandlingar och ingenting annat. I synnerhet som det finns så många yrkesgrupper som tvingas avstå från ledighet med familjen, eftersom vi helt enkelt inte klarar oss utan sjuksköterskor och poliser med flera.
Kanske borde vi göra som när konklaven väljer ny påve och kardinalerna blir inlåsta i Sixtinska kapellet, kanske borde vi låsa in riksdagsledamöterna, eller åtminstone partiledarna, i riksdagen tills de funnit för gott att välja en statsminister!