Av en tillfällighet upptäcker jag att Henrik Landerholm företar vissa fysiska likheter med engelsmannen Kim Philby – ökänd som Sovjetunionens bäste spion på tiden det begav. Fast det är förstås en ytlig och djupt orättvis jämförelse, det erkänner jag.
För Philby skulle aldrig ha varit så slarvig att han glömde hemliga dokument och anteckningsböcker lite varstans.
Om det hade funnits mobiltelefoner på Philbys tid hade inte glömt dem på främmande ambassader heller. Det gjorde däremot Landerholm och det är egentligen den allvarligaste förseelsen, trots att mobilen har hamnat lite i skymundan av allt annat den nu avgångne nationelle säkerhetsrådgivaren gjorde.
Landerholm glömde mobiltelefonen på Ungerns ambassad och fick inte tillbaks den förrän påföljande dag. Något Regeringskansliets säkerhetsavdelning sangviniskt klassade som "av ringa karaktär".
Det hade varit allvarligt nog på vilken ambassad som helst, men nu handlade det om ett land som vi låg i besvärliga Nato-förhandlingar med och som dessutom samtidigt har gjort sig känd för en regering med väl intimt ryskt umgänge. Fast inte skulle väl ungrarna ha gjort något, eller? Ingen skulle förstås erkänna det, men även bland stater med hyggligt goda förhållanden vore det ett utmärkt tillfälle till lite förtänksamt spioneri.
För den kunnige är det inte svårt att tömma en mobil på sitt innehåll och den verkligt driftige kan gå längre än så och lätt installera avlyssningsprogram. Även om lite tyder på att något sådant skulle ha skett i just det här fallet borde mobilen behandlas som förbrukad i samma ögonblick som Landerholm upptäckte att han glömt den på ambassaden. All information – oavsett känslighet – bör alltså betraktas som röjd.
Detsamma gäller naturligtvis gamla hederliga pappersdokument. Till exempel de Landerholm också glömde, på en kursgård. I samma stund som städpersonal råkade upptäcka dem bör informationen betraktas som röjd.
Exakt vad dessa dokument innehöll för information vet vi inte, men att till och med Regeringskansliet betraktar händelsen som mycket allvarlig tyder på att det inte bara handlade om några "slentrianhemligheter". Handlingarna var, med en typisk byråkratterm, säkerhetsskyddsklassificerade. Regeringskansliets säkerhetschef valde ändå att inte göra någon polisanmälan.
Man kan jämföra med vad som hänt om exempelvis en advokat glömt några känsliga handlingar på just en kursgård eller dylikt. Det hade sannolikt med omedelbar verkan blivit frågan om ett så kallat disciplinärende.
Det landerholmska haveriet började dock inte med de bortglömda säkerhetsklassade dokumenten, utan innan dess hade den nationelle säkerhetsrådgivaren hunnit med att alltså glömma mobilen på ungerska ambassaden och dessutom slarvat bort en anteckningsbok på Sveriges Radio, vilket Regeringskansliet (i vanlig ordning) betraktade som en händelse "av ringa karaktär".
Som lök på laxen har Landerholm dessutom fått oriktig ersättning för privata resor, fast det rör sig bara om några tusen kronor och kan i sammanhanget närmast betraktas som ett karaktärsbevis. Vad vi har att göra med är varken något potentiellt spionämne eller en durkdriven försnillare – utan en på sätt och vis ganska vanlig slarver! Det går till och med att känna igen sig (även om undertecknad i yrket verkligen inte har råd att tappa bort anteckningsböcker hur som helst).
Det går till och med att ana sig till den lite fördomsfulla arketypen av en förvirrad akademiker bakom händelserna. Men Landerholm var inte vem som helst av oss, utan en person med unika insikter i Sveriges säkerhetspolitik och ansvar för densamma. Under alla omständigheter kan man faktiskt kräva en bättre hållning av en överstelöjtnant i reserven.
Så det är inte konstigt att oppositionen känt blod och rasat, det finns inte heller någon anledning att politiskt moralisera över detta. Om det varit en gammal barndomskompis till Magdalena Andersson som betett sig likadant under en socialdemokratiskt ledd regering, hade borgerliga politiker varit precis lika upprörda.
Däremot är drevet problematiskt eftersom det riskerar att leda till en partipolitisering och förskjutning av debatten. Nu har Säpo inlett en förundersökning och Ulf Kristersson har dessutom anmälts till konstitutionsutskottet med anledning av affären. Låt instanserna arbeta i fred.
En sak är åtminstone tämligen klar. Det glunkas redan om avancerade försök till mörkläggning från regeringens sida (eller kanske snarare personer i Landerholms och statsministerns närhet). Ministären Kristerssons agerande tyder emellertid snarare på motsatsen. Allting har skötts påfallande amatörmässigt och tafatt.