Kvällen 16 september 1973 följde väljarna uppmärksammat den, jämfört med dagens förhållanden, långsamma rösträkningen. Det vägde jämnt och många fick gå och lägga sig utan att veta vem som hade vunnit. Dödläget bestod följande morgon – och skulle bestå. I det andra valet med den nya enkammarriksdagen inträffade det osannolika: 175 mandat för det socialistiska blocket och 175 för det borgerliga.
I praktiken hade emellertid Socialdemokraterna vunnit, trots att partiet backade och bara kunde påräkna jämvikt med VPK:s stöd. Olof Palme visade sig nämligen från sin maktfullkomliga sida och valde att tolka vad som egentligen var en författningskris efter eget huvud. Statsministern hänvisade till en praxis som i praktiken inte existerade och valde att sitta kvar, utan att någonsin pröva sitt stöd i riksdagen. Så var lotteririksdagen ett faktum, då många frågor fick avgöras genom lottens hjälp.
Nej, inte många – det är en myt. Inte ens det sista riksdagsåret avgjordes mer än 79 av 1 150 voteringar genom lotten. ”Breda överenskommelser” (borgerlig splittring) bidrog till att ministären Palme kunde sitta kvar.
Lotteririksdagen har emellertid blivit ett begrepp och till valet 1976 togs ett riksdagsmandat bort för att förhindra en upprepning.
Men nu kan det vara dags igen! Enligt Ipsos senaste opinionsundersökning (DN 26/1), skulle det nämligen åter bli dött lopp mellan blocken. 145 mandat för det socialistiska (eller rödgröna) och 145 för det borgerliga.
Skillnaden mellan då och nu är förstås att 145 mandat inte är exakt halva riksdagen. I mitten återfinns Sverigedemokraterna.
Att det över huvud taget går att tala om jämviktsriksdag under sådana omständigheter beror på den emellanåt tillämpade fiktionen att SD på något sätt inte ska räknas in i sammanhanget. Liberalerna och framför allt Centerpartiet vill ju ogärna bilda regering såvida inte Alliansen åtnjuter en sorts relativ majoritet, det vill säga blir större än de rödgröna partierna. Fast vad skulle Annie Lööf säga om båda blocken blir exakt lika stora?
Resultatet av Ipsos opinionsmätning påvisar hur meningslös debatten om blockstorlek är. Eftersom inget av dem sannolikt lär få egen majoritet avgörs möjligheterna att bilda regering av andra faktorer. I den meningen är den traditionella blockpolitiken död.
Och ändå lever denna blockpolitik i högönsklig välmåga. Detta beror på en paradoxal obalans orsakad av de som har allra mest att vinna på en, formell men inte reell, dödförklaring av blockpolitiken – Socialdemokraterna.
För vad innebär blocköverskridande politik i praktiken, annat än att regeringen på ett eller annat sätt ska ledas av just Socialdemokraterna? Det är svårt att tänka sig en koalitionsregering, där S skulle gå med på att statsministerposten skulle gå till ett annat parti. Fråga vilken socialdemokrat som helst!
Därtill kan vi nog påräkna hård socialdemokratisk oppositionspolitik i händelse av en borgerlig regering – oavsett hur svårt det då skulle bli att styra landet. Ansvarstagande gäller bara i ena riktningen och därför lever blockpolitiken kvar. I den meningen är Sverigedemokraterna samtidigt Socialdemokraternas bästa allierade, om de förra obstruerar för mycket så att det antingen blir omöjligt att blida en Alliansregering eller att denna faller.
Att gå händelserna i förväg gynnar emellertid ingen. Alliansen bör försöka bilda regering efter nästa val, svårare än så är det inte. Om det skulle visa sig att Socialdemokraterna med SD:s stöd kan fälla denna regering senare under mandatperioden, ja då får dessa två partier stå för sin politik inför väljarna. Det kan aldrig vara en god politik att avstå från att bilda regering eftersom det samtidigt finns en hypotetisk möjlighet att den inte kommer att äga bestånd! Det vore det samma som att lämna walk over till en Stefan Löfven som, likt föregångaren Palme, vet att ta alla chanser att sitta kvar om det går.