Det var inte bara den berömda dansen på Högfjällshotellet i Sälen som lyste med sin frånvaro. Detsamma gjorde bland andra (nästan) alla journalister. På grund av corona fick Folk och försvars rikskonferens i Sälen i år genomföras virtuellt, från lokaler i Stockholm där de olika deltagarna framträdde en eller ett par åt gången.
Helt rätt, förstås. Fast också ett påtagligt bevis för att fysiska möten inte automatiskt går att översätta till digitala dito. I Sälen brukar reportrarnas blotta fysiska närvaro leda till just den kritiska massa som behövs för en medial kedjereaktion. Rikskonferensen brukar dominera nyhetsflödet under dagarna den pågår. Så knappast i år.
Utrikesminister Ann Linde (S) gjorde ett, måhända omedvetet, försök att lyfta rikskonferensen genom att kritisera riksdagens beslut att Sverige behöver en så kallad Nato-option, det vill säga att nationens säkerhetspolitiska doktrin ska ge handlingsfrihet att söka medlemskap i Nato vid behov. En fråga regeringen inte tänker driva, lät Linde meddela.
Det är ju egentligen oerhört, om man tänker efter – att en regering med berått mod inte ämnar följa vad riksdagsmajoriteten beslutat! Något som behöver diskuteras i sig, i en tid när många talar högstämt om demokrati, men där frågan sällan lyfter från floskelnivå.
Någon möjlighet att tvinga regeringen att justera den officiella utrikeslinjen finns emellertid inte, i så fall måste ministären Löfven avsättas – och för det finns som bekant inte nödvändigtvis någon riksdagsmajoritet. Men i den mån riksmedierna visat något större intresse för Folk och försvar i år, har det framför allt handlat om Nato-optionen.
Nato-frågan är viktig! Fast med tanke på att Sverige just antagit ett på många sätt historiskt försvarsbeslut finns det också annat att debattera. Den största upprustningen i mannaminne. Men också ett försvarsbeslut många misstänker för att vara underfinansierat.
Givet att det ändå handlar om en högst reell upprustning, borde ÖB Micael Bydén vara glad som en speleman. Fast vi kräver nog ett stramt uppträdande av en överbefälhavare i uniform. Och dessutom har Bydén varnat för utmaningarna i den rådande försvarspolitiken: "Vi ser positivt på en utökad grundorganisation och kommer att göra allt vad vi kan. Men att sitta här och lova att vi gör det på tidtabell enligt ambitioner och önskemål, där är vi inte just nu."
Vana som vi är av generaldirektörer och andra företrädare för myndigheter och statliga verk – vilka inte tvekar att beklaga sig mer högljutt – kan ÖB:s diplomatiska retorik nästan framstå som irriterande. Men Försvarsmaktens främste företrädare är inte en myndighetschef vilken som helst, varför en något större retorisk försiktighet också är nödvändig. Försvaret är nämligen inte något särintresse.
Hur som helst går det förstås att sätta upp nya förband i vilket fall som helst – om samma förband inte omfattar mer än en regementsvakt och ett kanslihus. Ett fungerande förband måste emellertid fyllas med välövade och -utrustade soldater. I dag kan vi till exempel konstatera att de mekaniserade förbanden blir fler, men att det för den skull inte finns planer för motsvarande ökning av stridsvagnar och andra pansrade stridsfordon. Utspädningseffekten leder inte nödvändigtvis till ett starkare försvar, i värsta fall tvärtom.
Till detta ska läggas frågan om resurser som också kan användas för civila ändamål. Under pandemin har vi fått lära oss priset för avvecklade förråd och beredskapsplaner. Hur olika funktioner ska vara organiserade kan alltid diskuteras, men det måste ju finnas något att organisera också.