Det saknas inte paradoxer i den pågående försvarsdebatten. En är att vi knappast någonsin känt oss så utsatta sedan kalla krigets slut. Men att det omedelbara hotet samtidigt sällan varit mindre.
Det beror förstås på att Ryssland är upptaget i Ukraina just nu och visserligen teoretiskt skulle kunna ställa till med något också i Östersjöområdet, fast mest då på ett symboliskt plan. Inte ens en rysk stormakt har oändliga resurser och dessutom har krigsmakten lidit stora förluster.
I den meningen är det i vårt eget intresse att Ukraina överlever som nation. Därför är det rimligt att skänka mer vapen till Ukraina, även om det kortsiktigt urholkar vår egen försvarsförmåga.
Under det finska vinterkriget gick vi visserligen inte med, men organiserade en omfattande frivillighjälp och lånade ut en tredjedel av det redan svaga stridsflyget till Finlands fromma. Stockholms jaktförsvar offrades kortsiktigt med insikten att flygplanen skulle göra större nytta i Finland.
Tänk om vi hade varit lika modiga i dag? Då hade vi lånat ut ett 30-tal Gripenplan – inklusive flygförare och markpersonal på en i praktiken svenskuppsatt flygflottilj på ukrainsk mark.
Om Ryssland inte anfallit Ukraina hade däremot den ryska krigsmakten varit både intakt och ledig för uppdrag på andra håll. Då hade det kortsiktiga hotet mot Sverige i själva verket varit mycket större, vi hade bara inte insett det.
Nu är istället riksdagspartierna i försvarsberedningen överens om att förstärka budgeten med nästan tre miljarder kronor redan i år. Så småningom ska försvaret växa kraftigt, med en budget som motsvarar två procent av BNP.
Det låter imponerande, men är det inte. De aviserade tre miljarderna ska jämföras med att exempelvis Norge förstärker sitt försvar med motsvarande 500 miljoner mer. Nato-landet Norge. Som har hela alliansen i ryggen och inte riskerar att stå ensamma på det sätt som Ukraina nu tvingas genomlida.
Det insåg vi själva under det kalla kriget, då vi också lade ner betydligt större summor på försvaret – trots att Nato, enligt gällande geopolitiska förutsättningar, hade ett intresse av att hjälpa oss i händelse av krig, trots vår mytomspunna neutralitet. Fast det var en hjälp som framför allt handlade om det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det konventionella försvaret fick vi bekosta själva. Så såg den offentligt aldrig uttalade överenskommelsen ut och därför låg försvarsutgifterna stadigt på över tre procent av BNP fram till 80-talet.
Den måttliga avmattning som sedan inföll kritiserades redan under sin samtid och ansågs ha bidragit till en säkerhetspolitiskt känsligare miljö under kalla krigets sista år. Den gången räddades vi så att säga av Berlinmurens fall, men under de fredsbevarande operationerna i det sönderfallande Jugoslavien påvisades allvarliga (och egentligen välkända) brister. En del åtgärdades, men nedrustningen fortgick i den inbillat eviga fredens era. Ändå var det först i slutet av 90-talet som försvarsutgifterna sjönk under två procent av BNP.
Smaka på den insikten. Det som i dag framställs som en kraftig upprustning, innebär ändå bara att vi kommer upp till sen 90-talsnivå. I ett Europa visserligen präglat av det nyss genomlidna jugoslaviska upplösningskriget, men där världen leddes av "Bill och Boris" och Ryssland varken hade politisk vilja eller förmåga att hota någon.
Om vi går med i Nato – och det bör ske så snart som möjligt, så att vi kan utnyttja den frist som uppstått på grund av den ryska koncentrationen på Ukraina – kan två procent måhända duga. Står vi kvar utanför alliansen duger däremot två procent bara som golv för ytterligare upprustning.
Dessutom är det alltså fortsatt oklart när vi når ens två procent. Så sent som möjligt, om man ska tro de socialdemokratiska signalerna. Magdalena Andersson tänker fortfarande som en finansminister, har aldrig varit säkerhetspolitiskt intresserad och tycks påvisa en anmärkningsvärd oförmåga att förstå hur allvarlig situationen faktiskt är.
Den relativa politiska borgfreden fyller visserligen en funktion i sig. Fast detta får vägas mot risken att en alltför svag upprustning ges en alltför stor legitimitet. Något särskilt Moderaterna bör betänka.