Sång är ett självklart inslag under nationaldagsfirande.
"Tack så mycket!" Det är onekligen så att man nästan blir lite generad, även om jag inte var ende svensk på plats. Visst är det rörande när alla ukrainare i den fullsatta lokalen (ABF Bergslagsgården) på klingande svenska uttrycker sin tacksamhet. När det egentligen är vi svenskar som borde vara tacksamma, tänker jag.
För efter ett halvårs blodigt krig håller Ukraina fortfarande ut mot den ryska aggressionen. Ja, man har till och med lyckats ta tillbaka förlorad mark. Ukrainarna slåss för sin frihet – men också vår. För det finns ingen gräns för den putinska imperialismen och Ryssland kan vara ett nog så stort hot mot oss här i Norden. Med tanke på alla krigsförbrytelser är det otroligt viktigt att Ryssland förlorar kriget.
Vad vi i Sverige kan göra är bland annat att ta emot de ukrainare som tvingats fly kriget. I Norrköping befinner sig för närvarande nästan 600 personer. Mest är det mödrar med sina barn, fast jag ser också några ukrainska fäder på Bergslagsgården, där ukrainarna firade sin nationaldag i onsdags.
"Fäder med tre eller fler barn får lov att följa sin familj utomlands", förklarar Lena Grafl. Hon är ordförande för den ukrainska föreningen Solros, som grundades i våras med syfte att hjälpa flyende ukrainska familjer. "Det är särskilt viktigt att hjälpa barnen. Många är traumatiserade" säger Grafl som ursprungligen kommer från Odesa vid Svarta havet, men som bott många år i Norrköping. Nationaldagsfirandet organiseras av Solros, med ekonomiskt bistånd från Stadsmissionen. Tack vare Stadsmissionen har också ett sommarläger för ukrainska barn kunnat genomföras.
På programmet under nationaldagen står först en tyst stund för alla som dödats under kriget, därefter Ukrainas nationalsång och så uppträdande med uppläsningar, sång och dans. Stämningen är god, krigets mörka inramning till trots. Jag inbillar mig att firandet är ovanligt starkt just här i Norrköping, fast vet också att ukrainare i förskingringen uppmärksammar nationaldagen över hela världen. På sätt och vis dock mindre i Ukraina, där det traditionella firandet var inställt av säkerhetsskäl.
Ukrainska föreningen Solros ordförande respektive vice ordförande Lena Grafl och Olesia Krupii.
Många fruktade en rysk hämnd för att det över huvud taget finns en ukrainsk nation och mycket riktigt inträffade just det på onsdagskvällen. I Chaplijne nära Dnipro i centrala Ukraina dödades minst 25 personer när ett passagerartåg besköts. Så ges ytterligare ett exempel på den vidriga ryska terrorkrigföringen mot civila.
Situationen i Ukraina gör det svårt för de som flytt att återvända, även om det inte föreligger något omedelbart invasionshot i västra delen av landet. Hela landet riskerar emellertid flygattacker och framför allt missilanfall. Ibland missar de ofta tekniskt undermåliga ryska robotarna sin mål, andra gånger handlar det som i Chaplijne om medvetna anfall på civila.
Och i Odesa, för att ta ett exempel, har det inte gått att bada i Svarta havet på hela sommaren. "På grund av minering" säger Grafl. I sammanhanget en bagatell kan det tyckas, fast något som påvisar hur påfrestande livet är för alla ukrainare, också lugna dagar. Tänk tanken att det varit badförbud hela sommaren längs vår egen Östersjökust på grund av mineringar. Att inte minst barnen fått härda ut alla dessa heta sommardagar. Och att flyglarmet emellanåt skulle ljuda över Norrköping.
Sådan är vardagen i Ukraina, som nu väntar på en höst och vinter där begreppet energikris har en långt mer ödesmättat klang än här i Sverige. Och ändå är det så god stämning och så många glada miner jag möter under nationaldagsfirandet. Så är också föreningsnamnet välfunnet. Solrosen vänder sig ju alltid mot solen och skyr mörkret. Precis som den ukrainska nationen.