Dagarna mellan jul och nyår bjuder in till eftertanke. Vad har året burit med sig? Vad tar vi med oss in i det nya?
Ett återkommande ämne på den lokalpolitiska arenan under det här året – precis som många tidigare år – har varit stadsbyggnad. I Norrköping handlar det ofta om den övergripande förtätningen av staden. Men även enskilda frågor väcker stort engagemang, som framtiden för Strömsholmen och Femöresbron.
I Söderköping är situationen likartad. Byggplanerna i ena hörnet av Brunnsparken har engagerat och mobiliserat som få andra lokalpolitiska frågor under året. Och att Söderköpings kommun för ett tag undersökte möjligheten att få riva det gamla Brunnslasarettet, som ingår i den riksintressanta kulturmiljön runt Söderköpings brunn, gjorde knappast laddningen mindre.
Men vad är det som gör att en del stadsbyggnadsprojekt engagerar så mycket? Att grannar och andra direkt berörda är aktiva i en fråga är ganska naturligt. Men vad är det som får personer utan koppling till en berörd plats att bygga upp ett känslomässigt engagemang? Exempelvis blev det förslagna bygget av Nobelcenter på Blasieholmen i centrala Stockholm något av en nationell fråga, trots att ens få stockholmare lär röra sig i det aktuella området.
Orsakerna är säkerligen flera, goda argumenten finns ofta. Men en möjligen underskattad orsak till det stora engagemanget kan vara hur idén om idyllen och det sköna påverkar enskildas ställningstaganden.
Många vill ha gamla stadsmiljöer med atmosfär, andra nya och trendkänsliga miljöer. Men i båda ytterligheterna styr en romantiserad bild av stadslivet. Staden ska helt enkelt ha det där svårdefinierade lilla extra, som vi kanske kan kalla magi. Det finns i så fall en dragning till sådant som är omätbart i strikta ekonomiska kalkyler och svårfångat i detaljplaner.
Av förklarliga skäl har politiken således svårt att förhålla sig till idén om idyllen, eftersom det sköna är krångligt att väga, mäta och beräkna. Gränslandet mellan verkligheten och sagan – där föreställningen om idyllen finns – blir terräng som närmast är omöjlig att beträda för byråkraten, som saknar både karta och kompass för den aktuella geografin.
Kanske är det också de olika synsätten som gör att kritiker och förespråkare i en del statsbyggnadsprojekt har så svårt att enas. Den ena sidan talar i termer av tillväxt och ekonomi, den andra sidan om känslor och inryck. Och nästan aldrig mötas de två.
Samtidigt är det inte bara i byggprojekt som de olika sätten att se på verkligheten krockar. I en annan uppmärksammad fråga under året uppstod en kollision mellan idyllen och den byråkratiska verkligheten – det handlar om Boverkets nya regler för nyinstallation av vedspisar.
Tuffare regler kring nyinstallationer och förslaget om en skrotningspremie ledde till hård kritik och ett vedspisuppror på sociala medier, som fortfarande är aktivt. Vännerna till vedspisen ser ett föremål med själ, något som ingår i de romantiserade bilderna av sommartorpet och livet på landet. Myndigheterna ser däremot en eldningsanläggning som kan överskrida gränsvärden.
Vilket synsätt som är rätt är samtidigt svårt att generellt avgöra. Däremot bör det konstateras att politiken ständigt måste förhålla sig till olika berättelser och på kommunal nivå är den om idyllen en av de mest närvarande. Den ordningen lär inte heller ändras under nästa år – så gott nytt skönt år.