I äldre tider kunde det vara farligt att färdas på land, långa avstånd var hinder. Exempelvis beskrevs Kolmårdens skogar som svåra att resa igenom, där var passagerna farliga och det fanns rövare.
Gamla tiders kostigar till kungsvägar är dock helt olika dagens bilvägar. I takt med att vägarna har förbättrats har också samhället blivit allt mer beroende av långväga transporter. Nu förenar vägarna mer än någonsin.
Samtidigt finns det vägar som har en annan berättelse. Grusvägar kan upplevas hindrande.
För fem år sedan skrev NT (27/10 2011) att grusvägen mellan Össby och Sörby i Söderköpings kommun är ojämn som en tvättbräda. Omdömet hade lämnats av Söderköpings tidigare kommunalråd Barbro Tjernström (M) som bor på Össby gård i Mogata. Hennes beskrivning har inte ändrats sedan dess.
”Grusvägarna har blivit sämre över tid”, menar Tjernström som nu är ordförande för föreningen S:t Annabygden. Tjernström tar vägen hon bor vid som exempel: ”När det har kommit folk till mig på besök har jag fått höra att det krävs njurbälte för att ta sig hit, vägen är så gropig. Även andra personer som använder vägen har ringt mig om hur dålig den är, en person berättade att bilen skramlat sönder”.
Men Barbro Tjernström vill inte att diskussionen ska stanna vid grusvägen förbi Össby. Hon menar att underhållet av grusvägarna generellt inte prioriteras och det som ändå genomförs delvis är att kasta pengar i sjön. Hon förklarar: ”När vägen har skrapats är den bra i några dagar, sedan är den lika dålig igen. Det beror på att grunden inte är bra. Att fixa till vägbanan utan att först åtgärda problemen som finns i underliggande lager är kortsiktigt. Det behövs långsiktiga ekonomiska planer”.
Frågan om grusvägarnas underhåll kan först framstå som liten men enligt Trafikverket är ungefär 20 procent av det statliga vägnätet grusväg, det motsvarar cirka 19 300 kilometer. Grusvägarna är svåra att underhålla och personer som arbetar med dem vittnar om att det ofta finns ett missnöje hos trafikanterna. Vädret, speciellt tjällossning, påverkar grusvägarna som är känsliga för regn, torka och tung trafik. Bland befolkningen som är beroende av grusvägarna bör det dock finnas en hyfsat god acceptans för hur vädret kan påverka. Att det mindre vägnätet som har färre trafikanter inte prioriteras vid exempelvis snöröjning eller andra insatser är även det naturligt. E4:an, E22:an och de andra större vägarna ska gå först.
Det som ändå gör att det går att förstå frustrationen kring situationen på många grusvägar är att det kan ta lång tid innan problem åtgärdas.
Jonas Sjöholm som är projektledare för vägunderhåll på Trafikverket underhåll berättar på telefon att ”på det mindre vägnätet är inspektionskravet lägre”.
Situationen är resultatet av prioriteringar av begränsade resurser – stora vägar står mot små. Stad står mot land. Och närvaron av konflikten mellan stad och land är en viktig dimension.
För när människor varje morgon kör ut på statliga grusvägar som upplevs hindra allt mer och förena allt mindre blir konflikten mellan stad och land levande. Frustrationen kan sedan växa om det dröjer lång tid innan vägen lagas och underhållet inte är långsiktigt. Den situationen skapar förutsättningar för en åktur som kan kräva ett politiskt njurbälte.