Om det var bilden på den döde pojken Alan som fick symbolisera flyktingkrisen 2015 (och bidrog till att många europeiska länder, tillfälligt, öppnade gränserna på vid gavel) skulle en bild på ett spädbarn som räddats av spanska Guardia Civil kunna symbolisera hur krisen fortfarande är aktuell. Fast – med kaoset från 2015 i färskt minne – kommer ingen att öppna några dörrar den här gången.
I början på veckan beslutade Marocko att låta gränsvakterna se åt ett annat håll när migranter försökte ta sig över gränsen till den spanska exklaven Ceuta. Migranterna har huvudsakligen tagit över sjövägen och många simmade med stor risk för eget liv. På bara några dagar har Spanien tvingats ta emot över 8000 migranter i Ceuta, samt därtill ett mindre antal i Melilla – den andra spanska exklaven i Nordafrika. Även om migrantströmmen minskat sedan början av veckan har den inte upphört och därtill har Marocko fått problem att stoppa genomströmningen nu när den väl är igång.
Marocko gör visserligen av tveksamma historiska skäl (Ceuta och Melilla har varit spanska sedan renässansen) anspråk på territorierna, men det är knappast därför man nu försöker utnyttja migranter som politiskt vapen. Istället torde den omedelbara orsaken vara att ledaren för den västsahariska befrielserörelsen Polisario – Brahim Ghali – fått sjukhusvård i Spanien. Nu vill Marocko straffa Spanien och visa att man har ett nytt vapen i arsenalen.
Härvidlag har man säkert tagit intryck av Turkiets effektiva utpressningspolitik gentemot EU. Genom att ofta hota med att öppna dörrarna för migranter från Mellanöstern och Afrika, har unionen anpassat sin politik efter turkiska önskemål – eller åtminstone betalat rundligt i euro för Ankaras medgörlighet.
Spanien har redan skickat tillbaka åtminstone hälften av migranterna i Ceuta, vilka hur som helst inte kan ta sig till det europeiska fastlandet med mindre än att de åter ger sig ut på havet. Vi kan lugnt räkna med att nästan alla så småningom kommer att återförvisas till Marocko. Även om det ena inte nödvändigtvis behöver ha med det andra att göra, har en spansk domstol som av en tillfällighet därtill aviserat att ovan nämnde Ghali kommer att förhöras för misstänkta krigsbrott så fort han är frisk nog.
Som en relativt lugn stat, som påverkades minimalt av arabvåren, kan Marocko påräkna europeiska sympatier, samtidigt som det nog finns vilja inom EU att sätta hårt mot hårt och visa att man inte låter sig påverkas av några påtryckningsförsök. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har redan uttryckt sig skarpt mot Marocko och kan nog hoppas på Bryssels stöd i frågan.
Det finns förstås de européer som önskar en liberalare mottagningspolitik och i detta ser lösningen på migrantfrågan, men de är sannolikt numera en liten minoritet givet hur folkviljan uttrycks i de flesta europeiska länder. Därtill menar andra, med rätt eller ej, att flyktingliberalism riskerar att förstärka migrantströmmarna och förvärra de humanitära problemen.
Under alla omständigheter kan nog de flesta hålla med om att det är cyniskt av olika stater att utnyttja migranter som murbräcka för att få sin politiska vilja igenom på andra områden. Samtidigt som det också är helt uppenbart att den europeiska politiken inte kan göra halt vid EU:s gränser. Förutom de uppenbart humanitära kriserna med en sådan hållning, skapar migrantfrågan också säkerhetspolitiska utmaningar. Att bortse från allt detta av inrikespolitiska bekvämlighetsskäl duger inte.