Många är upprörda över hur Ryssland försökte giftmörda den tidigare agenten Sergej Skripal och hans dotter i brittiska Salisbury, inte minst eftersom allmänheten utsattes för stor fara (en polisman skadades svårt). Fast hur förvånade bör vi egentligen bli? Lagom till giftmordsdramat presenterar den ideella organisationen Östgruppen sin senaste rapport, skriven av den alltid kunnige Tobias Ljungvall och med den passande titeln ”I Kremls skugga: mord som politisk metod”. Den handlar inte om fallet Skripal, utan om Putin-erans alla andra misstänkta – i många fall tämligen uppenbara – mord och mordförsök. Från de suspekta ryska husbombningarna 1999, som kostade nästan 300 människor livet, till mordet på den ryske oppositionsledaren Boris Nemtsov för tre år sedan.
Däremellan har i väst både kända och mindre kända personer mist livet under mer eller mindre märkliga omständigheter. 2006 mördades Rysslands kanske mest välkända journalist Anna Politkovskaja och två år senare dog toppjuristen Sergej Magnitskij under synnerligen oklara omständigheter under ett lika suspekt fängsligt förvar. 2013 avskrevs exilolgirken Boris Berezovskijs död i brittiska Ascot lite lättvindigt som självmord, men redan när den avhoppade agenten Alexander Litvinenko hade mördats i Storbratannien 2006 borde alla varningsklockor ringt. Eller rättare sagt, de ringde nog – men den storpolitiska responsen blev mager. Litvinenko mördades med relativt långsamverkande och initialt svårtdetekterat radioaktivt polonium. I fallet Skripal användes det högpotenta nervgiftet Novitjok, framtaget som nervgas under 70- och 80-talen.
Säga vad man vill om rysk säkerhetstjänst – det råder ingen brist på fantasi.
Och det är inte heller någon nyhet, liksom för övrigt inte politiska lönnmord. Ett av kalla krigets mest fantastiska historier var ju hur den bulgariske dissidenten Georgi Markov mördes (typiskt nog i London) 1978. Även den gången användes ett relativt långsamverkande gift – ricin, vilket senare spårades till en liten platinakula, blott 1,5 mm i diameter. Markov hade beskjutits med ett tyst ”gevär”, förklätt till paraply. På trängseln vid en busshållplats hade någon råkat stöta till honom hårt med spetsen på sitt paraply. Och bett om ursäkt efteråt...
Inte bara avhoppare, utan långt mer världskända politiska motståndare var föremål för Sovjetunionens intresse. 1981 försökte Mehmet Ali Agca, med eventuell anknytning till den turkiska extremistorganisationen Gråvargarna, mörda påven Johannes Paulus II i själva Vatikanen. Många menar dock att mordet i själva verket var en sovjetisk KGB-aktion, genomfört med benäget bistånd från bulgarisk säkerhetstjänst och östtyska Stasi.
Ändå uppträdde KGB jämförelsevis försiktigt under sovjetimperiets senare år. Annat var det under Stalin, men faktiskt också Chrusjtjov. Det i särsklass mest kända mordoffret var förstås Lev Trotskij, som mördades i Mexiko 1940. Då hade redan en av hans söner mördats i Paris 1938. Samma år mördades den ukrainske naitonalistledaren Jevhen Konovalets i Rotterdam (med en sprängladdning i ett chokladpaket) och året innan hade den avhoppade agenten Ignace Reiss mördats i Schweiz. Mitt under brinnande världskrig mördades den från Italien invandrade amerikanen och tidningsredaktören Carlo Tresca – fast i det fallet har det aldrig gått att fastställa huruvida sovjetiska agenter eller maffians lönnmördare var ansvariga.
Fallet Tresca är ett exempel på att Moskva inte behöver ha varit skyldigt, bara för att det kan ha varit på det viset. Alla möjliga sovjetiska, eller numera ryska, lönnmord behöver inte nödvändigtvis ha Kreml som avsändare. Det faktum att John F Kennedys mördare Lee Harvey Oswald var sovjetsympatisör (och levde ett par år i Moskva och Minsk) gör honom inte automatiskt till sovjetisk hitman. Tvärtom tyder lite på att han skulle agerat på KGB:s order.
Så här förhåller det sig ofta i den andra, undre världen – där olika nationers säkerhetstjänster dessutom ofta håller på hemligheterna i decennier. Det är inte fundamentalt annorlunda i dag och skulle till exempel kunna gälla för den ovan nämnde Berezovskijs död ovan. Bara för att Moskva eventuellt hade skäl att mörda honom, behöver så ändå inte nödvändigtvis skett.
I andra fall har den sovjetiska skulden varit mer uppenbar. Efter att Ungernrevolten krossats 1956 avrättades den störtade premiärministern Imre Nagy (på sovjetisk order) två år senare. Såväl Estlands överbefälhavare Johan Laidoner som presidenten Konstantin Päts dog i sovjetisk fångenskap 1953 respektive 1956, inte nödvändigtvis mördade men naturligtvis fysiskt nedbrutna.
Ett särskilt fall var den ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera, vars historiska renommé inte är den bästa och som mördades med cyanid i München 1959. Mordet var intressant eftersom Bandera vid tidpunkten inte bara var en politisk föredetting, utan dessutom illa sedd i väst (i den mån någon brydde sig om honom) på grund av samarbete med Nazityskland under delar av andra världskriget. Verkligen utan alla andra likheter påminner fallet om mordet på Trotsky, som var en skugga av sitt forna jag när han fick en ishacka i skallen 1940. Gemensamt har de båda fallen, att de inte längre utgjorde ens något potentiellt hot mot sovjetmakten. Snarare handlade morden om hämnd – ”androm till varnagel” som det heter på gammalsvenska. Alla skulle veta att Kreml och den sovjetiska säkerhetstjänsten aldrig glömde någon. Oavsett politiska preferenser skulle ingen någonsin känna sig säker.
Åter till nutiden och Östgruppens rapport. Är verkligen mord en inarbetad politisk metod i Kreml? Den frågan låter Tobias Ljungvall läsaren själv ta ställning till. Han presenterar bara ett större antal väl beskrivna fall, där misstankarna i varierande utsträckning går i riktning Moskva. Där även den konspirationsskeptiske har anledning att fråga sig om det verkligen inte alls finns någon eld utan rök.
Själv tror jag att Putin & Co blivit något överraskade över reaktionen efter mordförsöket på Sergej och Julia Skripal. Tidigare har politisk bekvämlighet i väst styrt reaktionerna i umgänget med Moskva. Herrarna i Kreml har vant sig vid att vi i väst helst inte vill reagera alls.