Engelsbergs bruk, platsen för årets förmodligen bästa säkerhetspolitiska seminarium.
Det finns årtal och beslut som gått till historien som fantastiska – och de man bör komma ihåg för dess katastrofala resultat. Hur greve Lewenhaupt kapitulerade med resterna av hela den svenska armén inför en mindre rysk styrka efter förlusten vid Poltava 1709. Eller hur Sveaborgs kommendant Cronstedt gav sig praktiskt taget utan strid 1808 och därmed öppnade dörren för Ryssland att ta hela Finland.
Eller för den delen hur riksdagsmajoriteten genomförde den dittills största nedrustningen i fredstid 1925.
Statsministern var socialdemokrat, hette Rickard Sandler och är i dag tämligen bortglömd. Försvarsminister Hansson skulle däremot blir Per Albin med hela svenska folket femton år senare. Han hade många tillfällen att bittert ångra nedrustningsbeslutet.
Låt oss till sist också minnas den politiska ärkefifflaren CG Ekman, partiledare för Frisinnade folkpartiet. Denne vågmästeriets överstepräst under mellankrigstiden visste ju inget särskilt om försvarspolitik, men var i likhet med många andra dåtida liberaler övertygad om att det aldrig mera skulle bli storkrig. Den blocköverskridande överenskommelsen garanterade en bestående nedrustning.
Alla snålpacifister (eller bara fåkunniga) hade förstås fel och under årtionden efter nästa stora krig var uppfattningen att lärdomarna från det katastrofala försvarsbeslutet 1925 aldrig fick glömmas bort. När tillräckligt många insåg behovet av upprustning bara några år efter beslutet hann man nämligen aldrig i hamn. Andra världskrigets neutralitetspolitik fick istället byggas på tyskvänlig grund.
Och ändå. Just det vi lärde oss då glömde vi sedan. Lagom till att de sista politiska veteranerna från mellankrigstidens nedrustningspolitik hann dö bort genomfördes i stor utsträckning precis samma politik en gång till. I den "eviga" fredens tid genomdrev Göran Persson försvarsbeslutet 2000 i samma anda som 1925 och hade dessutom mage att skryta om det.
Under samtiden blev Persson känd för att vara handlingskraftig (eller maktfullkomlig) och för att effektivt ha sanerat statsfinanserna. Men det är alltså knappast det han kommer att bli ihågkommen för.
(Låt oss heller inte glömma Fredrik Reinfeldts låt gå-politik på försvarsområdet. Vilken tur för honom att han kan bli ihågkommen för en svag invandringspolitik istället...)
Fast i en vidare mening: hur kunde vi alla, som folk, glömma bort att ett land alltid har en armé – sin egen eller någon annans?
Om detta hade jag förmånen att åhöra flera intressanta föredrag på Engelsbergs bruk häromveckan, arrangerad av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för Allmännyttiga Ändamål. Professorn Gunnar Åselius och docenten Jacob Westberg (båda vid Försvarshögskolan) presenterade de historiska förutsättningarna, medan generalmajoren Karlis Neretnieks vid Kungliga Krigsvetenskapsakademien kunde förklara varför det krävs långt mer än enstaka svenska bataljoner i Baltikum om det värsta skulle hända och vi åter skulle ställas mot en rysk aggression.
Ett av de allra intressantaste inläggen stod dock docenten på Försvarshögskolan Peter Haldén för. Hans föreläsning handlade bara delvis om försvarspolitiken som sådan. Mer om svensk psykologi.
Vi tycks leva i ett behov av permanent revolution! Långt ifrån landet Lagom kan svensk politik skifta snabbt. Ena stunden ska Sverige som enda land i västvärlden införa löntagarfonder, nästa genomförs långtgående privatiseringar. Först är vi faktiskt ganska konservativa, därefter måste vi lära oss stava till HBTQIA+. Invandringspolitiken har gått från okritiserad mångfald till behovet av stram hållning under överskådlig framtid.
Samtidigt handlar allt detta om modernitetsdyrkan och historisk oförståelse. Förändring för förändringens egen skull, utopiska visioner och inte så lite intolerans gentemot dem som inte hänger med.
Och då är det ju inte så konstigt om till och med något så väsentligt som försvaret riskerar att falla offer för trendkänsligheten. Jag minns ju själv hur svårt det var att bedriva försvarspolitisk opinion för tjugo år sedan eller så. Till och med ledande röster inom Försvarsmakten självt anammade omställningen (det vill säga nedrustningen). Kanske på grund av rädsla för att annars framstå som mossiga.
Nu svänger det igen, fast denna gång alltså i försvarsvänlig riktning. Bra så, men också nästan lite hysteriskt. När det som verkligen behövs inte bara är en snabb återrustning, utan framför allt stabilitet över decennierna. Så att vi slipper uppleva 1925 och 2000 igen.