I klimatdebatten är det lätt att få intrycket att flyget, och allra särskilt inrikesflyget, är en av de värsta klimatbovarna. Från vänstern, och i synnerhet från Miljöpartiet, har det länge funnits en önskan om att nästan helt avskaffa inrikesflyget. Under Maria Wetterstrands (MP) tid som språkrör var hoppet att allt flyg i södra Sverige skulle vara avskaffat till 2020.
I samma anda infördes flygskatten år 2018 av Stefan Löfvens (S) rödgröna regering. Skatten var dåligt konstruerad från början. Eftersom att man valt att taxera själva resan, och inte resans utsläpp, går det inte att säga annat än att man missade målet. I stället för att ge flygbolagen incitament till utveckling, och att driva på den gröna omställningen mot renare drivmedel, försvårade man bara för den svenska flygbranschen.
Därför är det bra att Tidöregeringen nu avskaffar skatten. Den var ekonomiskt skadlig och den globala klimatnyttan var liten. Flygets utsläpp står för runt tre procent av de globala utsläppen, och Sveriges del i det är långt mycket mindre. Samtidigt som den svenska flygindustrin bidrar med omkring 80.000 direkta arbetstillfällen, och därtill långt många fler indirekta jobb. Det är nog tydligt vilket argument som väger tyngre i detta fall.
Frågan är varför skatten kom till från början. Där var logiken ungefär densamma som för plastpåseskatten, alltså att det inte spelar någon större roll om nyttan med en sådan skatt är minimal. Det är livsviktigt att införa den ändå. Därför är det inte förvånande att Miljöpartiet rasar över regeringens förslag att nu avskaffa samma skatt. Språkröret Amanda Lind kallar det ansvarslöst, och hade hellre sett en fördubbling av skatten.
Anledningen till att tonläget är så högt, trots att frågan egentligen inte borde vara särskilt kontroversiell, är eftersom att den är av symbolisk karaktär. Flygskatten är ett svar på flygskammen, som kommit att bli sin egen genre av klimatångest inom vänstern.
Den som minns kommer ihåg att många till vänster gjorde en stor sak av att notera, i krönikor och texter på sociala medier, att man mådde dåligt under sin senaste resa. Att man upplevde en viss ångest över att ha tagit flyget till Italien eller Australien. Man genomförde givetvis resan, och tog många fina bilder, men man tog samtidigt avstånd från resan genom att poängtera sitt dåliga samvete. På så vis kunde man njuta av semestern utan dåligt samvete och att riskera kritik från sin omgivning.
Tidigare fungerade sopsortering som en liknande psykologisk ventil, även om det då var mycket mindre dramatiskt. Det spelade ingen roll om det inte är mer effektivt att individer sorterar sina egna sopor, snarare än att det sker centralt, eftersom det viktiga är att det känns som att man drar sitt strå till stacken. Man för också över politikens ansvar till individen, som att en enskild svensk familjs agerande kunde kompensera för Tysklands kolkraft.
Att betala flygskatt blir på det sättet en renande ritual, eller ett sekulärt avlatsbrev. Man betalar gärna (och tvingar också gärna andra) för att det dämpar ångesten, och för att det är ett sätt att etablera en känsla av kontroll över en situation som egentligen inte går att kontrollera.
Därför är det rätt svårt att ta upprördheten över skattens avskaffande på större allvar. För det handlar inte om en rationell meningsskiljaktighet, utan snarare om en slags moralisk panik. Det går inte att förhandla i ett sådant tillstånd. Och det går antagligen inte att göra något som faktiskt bidrar till att bromsa klimatförändringarna.