Kanske är rubrikens fråga lite överdriven, vi är inte riktigt där. Men på god väg, om man ska tolka vissa reaktioner som numera inte bara återfinns längst ut till vänster. Till exempel hur Jan Björklund föraktfullt talat om ”de tre högerpartierna” – Moderaterna, Kristdemokraterna och ja, ni vet ju vilka.
Vad det handlar om är alltså hur Moderaterna kritiseras för att, på ett eller annat obevisat sätt, vara på väg i sverigedemokratisk riktning. Ni vet alla dessa sverigedemokratiska drömmerier om det så kallade konservativa blocket. Och SD är ju – åtminstone nästan, påstås det – ett smygfascistiskt parti. Och om Sverigedemokraterna är det, vad måste då M vara om man ens överväger samarbete?
Hela resonemanget är lika fullt av hål som en schweizerost, men spekulationerna följer sin egen dynamik. Att Ulf Kristersson ända sedan sitt val till partiledare ständigt förklarat varför något samarbete inte är aktuellt, har paradoxalt nog gjort honom mer misstänkt. Kristersson måste ha en dold agenda!
Vänstern har förstås inget emot smutskastningen. Men det finns också andra skäl till varför resonemangen utvecklats.
Som det går att läsa i expressen.se var inte bara Liberalerna, utan också Centerpartiet starkt splittrat i valet mellan Kristersson och Stefan Löfven som statsminister, även om centerpartisterna varit mindre lösmynta. Uppenbarligen var inte Moderaterna mer fascistiskt än att man kunde tänka sig att stödja Kristersson trots allt!
Men just av den anledningen har det i efterhand blivit desto viktigare att markera avstånd till moderatledaren. Att påpeka hur hans alternativ var inte bara opraktiskt, utan framför allt ideologiskt alldeles för riskabelt. Vad centerledningen med Annie Lööf i spetsen vet, är nämligen att många av de egna väljarna är missnöjda med partiets vänstersväng, likaså hur riskabelt denna långsiktigt riskerar att bli. Densamma går därför bara att motivera om den var absolut nödvändig – och att partiet därtill var enigt om denna åsikt.
Fast därigenom blir den spelade oron för Moderaternas potentiella extremism också en självuppfyllande profetia. Ett gammalt samarbetsparti svartmålas ända tills framtida samarbete omöjliggörs. Många moderater, men i synnerhet de mest alliansvänliga, känner sig inte bara besvikna och lurade, utan framför allt offentligt förödmjukade. Återigen luftas det gamla hatet mot ”högern”, sådant det tagit sig uttryck i decennier och ofta förstärkts av historiskt helt irrelevanta referenser till mellankrigstiden eller 1800-talets Fattigsverige.
På sätt och vis tror jag centerledningen får som den vill, även om det så att säga inte var avsikten. Alliansen kommer inte att återuppstå och kanske har Centern rentav gjort sig till en omöjlig samarbetspartner för Moderaterna över huvud taget. Åtminstone så länge Lööf sitter kvar som partiledare.