”Ich bin ein Pechvogel.”
Österrike-Ungerns kejsare Franz Josef sammanfattar sitt öde som olycksfågel kort före hans död 1916.
I den schweziska kantonen Aargau ligger en, även med dåtida medeltida mått, tämligen oansenlig borgruin – Habichtsburg (Duvhöksborgen). Det var just där släkten Habsburg uppstod på 1200-talet. De skulle snart bli en av Europas mest inflytelserika ätter, under sekler var kontinentens öde sammanvävda med habsburgarnas förehavanden. Men just i dag för exakt hundra år sedan skrevs sista kapitlet i den fantastiska historien – åtminstone vad gäller det habsburgska imperiet.
Tidigt på kvällen 21 november 1916 hade Österrike-Ungerns kejsare Franz Josef gått till sängs eftersom han känt sig opasslig, dock med uppmaning till sin kammartjänare att väcka honom redan halv fyra på morgonen. Han var inte klar med föregående dags arbete. Kejsaren blev allt sämre och, efter att ha mottagit sista smörjelsen, slöt livläkaren hans ögon fem minuter över nio.
Det rike, och det Europa, i vilket Franz Josef steg till tronen 68 år tidigare var på många sätt nästan en annan planet. Fast förändringarnas vindar hade börjat blåsa, med allt från industrialisering till nationalism och krav på demokrati. Kejsarens habsburgska imperium var på efterkälken på nästan vilket område som helst. Arbetet var inte färdigt – och skulle inte bli det heller.
1916 hade de flesta av imperiets invånare aldrig upplevt någon annan härskare. Dessutom hade Franz Josef till synes alltid sett likadan ut. Han lade sig tidigt till med stora polisonger som han lät växa samman med mustaschen och behöll detta skägg också efter att det började går ur modet. Över hela imperiet såg en lagom sträng kejsare ned på sina undersåtar från tavlor och andra offentliga utsmyckningar. Vissa respekterade honom, andra avskydde kejsaren och det mångkulturella impieret blev allt mer av en anomali ju längre tiden gick i ett Europa präglat av modern nationalism.
Fast det är också lätt att läsa historien baklänges. Vi vet hur det gick, att imperiet skulle gå under och den samtida kritiken kan i efterhand framstå som profetisk. Fast var inte det multikulturella Österrike-Ungern i så fall lika gärna långt före sin tid? Trots etniska motsättningar, var egentligen toleransen – inte minst gentemot judarna – väl så typisk för habsburgarnas rike. Tänk om...
Men Österrike-Ungern var aldrig någon smältdegel av amerikansk modell. Generalstabschefen vid världskrigets utbrott 1914, Franz Conrad von Hötzendorf, beklagade sig över att så länge imperiets invånare fortfarande bodde kvar i Europa var de alla ungrare, kroater eller något annat. Men så fort de utvandrat till USA blev de alla amerikaner.
Conrad själv var en patriot av den gamla, tyskösterrikiska typen. Han drömde om fornstora dar och gjorde mer än många för att driva Österrike-Ungern till krig 1914. Han fick sin vilja igenom – med katastrofalt resultat. När den gamle och sedan länge politiskt mer eller mindre frånvarande Franz Josef dog två år senare stod imperiet på gränsen till sammanbrott. Soldaterna från de många slaviska minoriteterna deserterade ofta när de fick chansen, vissa gick till och med över till att slåss för den ryska fienden. Fast framför allt hade Österrike-Ungern uttömt alla sina resurser. Det enda som förhindrade den totala katastrofen var Tysklands stöd och ledning i kriget.
Kejsarens död var lika väntad som, på sätt och vis, chockerande. Den nye kejsaren Karl hade måttliga egna politiska erfarenheter, men han visste ändå vad som krävdes: fred. Till nästan vilket pris som helst. Därtill var Karl en varmt troende katolik, som ogärna såg fortsatt krig med andra katolska stater.
Så övertygad var Karl att han inledde hemliga förhandlingar med framför allt Frankrike, bakom ryggen på sina tyska allierade. Fransmännen var verkligen beredda på att sluta en separatfred, därtill på för Österrike-Ungern relativt goda villkor. Men samtalen gick naturligtvis inte att hemlighålla och när Berlin insåg vad som pågick var reaktionen begripligt nog ilsken. Dessutom är det tveksamt om freden gått att bärga i vilket fall som helst. Italienarna – som slogs på fransmännens och britternas sida – var nämligen inte intresserade av någon fred vilken som helst, utan krävde stora habsburgska landavträdelser. Att kriget gick uselt för Italien tycks ha saknat betydelse. Precis som överallt annars var generaler ännu efter två års slaktande övertygade om att den ärorika segern låg bakom nästa hörn.
Så kriget fortgick, med givna konsekvenser. Vid tiden för det tyska nederlaget och vapenstilleståndet på västfronten i november 1918 höll Österrike-Ungern redan på att falla sönder i sina beståndsdelar. Kejsar Karl påminner inte så lite om Michail Gorbatjov vid dennes allra sista tid vid makten. In i det sista drömde Gorbatjov om en ny och moderniserad sovjetstat, samtidigt som de enskilda delrepublikerna förklarade sig självständiga. Till sist tvingades också Karl bort från makten, men han abdikerade aldrig formellt och valde en halvt frivillig exil som till sist ändade i en sorts storpolitisk husarrest på Madeira.
Den stora mänskliga lärdomen är väl att vi inte bör ta något bestående för givet. Att Österrike-Ungern skulle upphöra att existera hade framstått som fantasier 1914, än mer otroligt att den siste kejsaren skulle tvingas till landsflykt på en liten ö ute i Atlanten. Kanske något att tänka på i dessa tider av ett splittrat Storbritannien som håller på att lämna ett EU präglat av centrifugala krafter och där en ärkepopulist just lyckats vinna det amerikanska presidentvalet. Vem hade trott det?