Nej, jag kommer inte att länka mordfilmen på rapparen "Gaboro". Den är för övrigt inte så mycket att se, för till skillnad från filmvåldet saknar riktiga mord ofta det spektakulära. Det verkligt obehagliga ligger på ett annat plan. De förtvivlade skriken från en människa som är på väg att mördas. Och insikten om att han faktiskt dör. På riktigt.
Världen är nämligen inte någon film och inte heller något tv-spel. Ändå är det mot denna fond mordet ska ses. Mördaren filmar nämligen hela händelseförloppet. Av bilderna förstår vi att det inte är någon ren amatör, men inte heller någon van yrkesmördare. Det ska ha krävts elva skott för att ta offret av daga och inte ens då var allting säkert, för gärningsmannen gör inte någon närmare besiktning (som det kliniskt heter).
Det var emellertid knappast någon 14-åring eller pundare vem som helst som skickades ut på måfå. Mordoffret var ju en kändis, åtminstone inom sin sfär. Det var alltså viktigt att allt "gick rätt till" och filmen kommer säkert att användas som en ovanligt makaber trofé i den kriminella världen.
Gaboro var en av dessa snabbt uppblossande stjärnor på rap-himlen, vilken gjort sig ett namn på mer eller mindre våldsförhärligande budskap. "Som beskriver de utsattas situation" eller något liknande, som gangstarappens apologeter inom delar av kultureliten brukar uttrycka det. Struntprat i vilket fall som helst. Fast det är värre än så.
Gangstarappare tjänar inte bara fett på sina våldshyllningar, utan glamouriserar också det i grunden ganska torftiga och smutsiga gänglivet. Och ofta korta, ska tilläggas, men det är förstås inte något som brukar påverka tonåringar i vilket fall som helst. Och att många låter sig påverkas är en förklaring till gangstarappens framgångar.
Nyligen avslöjades Gaboros kontakter i den undre världen, av NT:s redaktion. Han var vän (eller kanske "vän", för så är det ofta i kriminella kretsar) till personer inom det så kallade Kalo-nätverket i Norrköping. Inte så ovanliga kontakter bland rappare, för den som bara låtsas vara kriminell tas inte riktigt på allvar.
En särskild plattform har, av alla ställen, uppstått i Radions P3. Gaboro var gäst i P3-programmet Din gata, för att saluföra sin nya låt 2 glocks (och Glock är ju en populär pistol). Andra famösa exempel var den likaledes mördade C Gambino, som nominerades till P3 Guld och Yasin, som suttit i fängelse för olika brott, men också vunnit priser på just P3 Guld-galan.
I sammanhanget är P3 visserligen en liten spelare. Men den är skattefinansierad – och det är en viktig skillnad gentemot vilka privata kanaler som helst. Skattepengar ska naturligtvis inte gå till våldsförhärligande budskap i allmänhet och i synnerhet inte om det finns kopplingar till verklig brottslighet. Den som påpekar detta kritiseras dock ofta för att hota Public Service oberoende. Ett lika fegt som felaktigt påstående, för på andra sätt brukar vi ta det för självklart att Public Service ska vissa större ansvarstagande. Jihadistiska budskap tolereras som bekant inte, knappast Vit makt-musik eller.
Vore det inte idé att börja betrakta gangstarappen på samma nyktra sätt som Vit makt-musiken?
Det värsta med mordet på Gaboro (förutom själva mordet i sig) är dock att det skedde mitt i Norrköping, i ett parkeringshus en vanlig kväll. De många skotten påvisar att vi inte hade att göra med något riktigt proffs och de flesta kulor träffade inte sitt tilltänkta offer. Men någonting träffade de. Det gör alltid avskjutna kulor.
Vanliga människor löper alltså livsfara på grund av uppgörelser de över huvud taget inte är inblandade i. Det är alla vi som bara råkar befinna oss på gator och torg, i gallerior eller parkeringshus för att leva våra vanliga vardagsliv. Inte nödvändigtvis särskilt glamouröst. Definitivt inte våldsamt.
Vid skottlossningar kan det gå hur som helst, i synnerhet om vi har att göra med adrenalinstinna men mindre skickliga skyttar. 12-åriga Adriana råkade som bekant bara komma i vägen för kulbanorna i Botkyrka 2020. Kanske det mest välkända och förkrossande exemplet. Med vapen som för övrigt använts i en rap-video.