Det finns en viss trygghet med den evigt kluvne liberalen. En stabilitet med ett rejält ”nja”. Att veta att man inte vet vad man får.
Dessvärre är det inte något man vinner val på. Eller ens lyckas sitta kvar i riksdagen.
Den senaste SCB-mätningen talar sitt tydliga språk och det är inte till Liberalernas fördel. Det var länge sedan det gått så dåligt för ett riksdagsparti i mätningen. Något sämre gick det förvisso för Ny Demokrati 1994 – och då åkte de ut. Nu finns en påtaglig risk att Liberalerna går samma öde till mötes.
Om så blir fallet kommer Nyamko Sabuni att skriva in sig i historieböckerna som partiledaren som gav den folkpartistiska eran ett slut. Och ett inte så värdigt sådant. Hon som klöv de kluvna på ett sätt som inte gick att limma ihop.
För oavsett vad man tycker om Liberalerna för deras fall med sig ett sting av vemod. Partiet har suttit i riksdagen i över hundra år. De är en naturlig del av den svenska demokratin.
Frågan är vad man borde ha gjort för att rädda situationen. Det finns inga bra svar. Antagligen för att det inte fanns så mycket man kunde göra.
Anledningen till att L vände i frågan om januariöverenskommelsen var att den sågs som ett hinder för att driva borgerlig politik. Problemet är dock som bekant att ett blågult block realistiskt bara kan regera med stöd av Sverigedemokraterna. Något som Liberalerna – vem hade kunnat ana – står kluvna inför. I våras fattade partistyrelsen beslutet att målet inför nästa val ska vara att ingå i en borgerlig regering med stöd av SD. Förslaget vann med knapp marginal – 13-10.
Och vem minns inte den jobbiga stämningen på partirådet två veckor senare? Högerlinjen, tillika Sabunis linje, segrade med 59 röster mot 31. Det var dock efter många timmar av känslosam debatt.
Det är därför inte konstigt att man tappar så många väljare till Centerpartiet. SD-frågan är en öm tå. Inte minst för ett parti som byggt sitt varumärke på humanism och historiskt sett alltid stått upp mot auktoritära tendenser.
För att förvärra saken ytterligare ställer Liberalernas ras till det för Moderaterna och Kristdemokraterna. Nu finns oro att L kan äventyra den potentiella regeringsmakten.
Men Liberalernas problem är större än valet 2022.
I kölvattnet av SCB-mätningen intervjuades många bekymrade liberaler. En återkommande analys var att partiet behövde fokusera på sina traditionella hjärtefrågor – skola och integration. Den naturliga följdfrågan är givetvis: varför har man inte gjort det då? Invandringsfrågan har varit på tapeten i flera år nu. Är det någon som vet vad Liberalerna anser borde göras?
Detsamma gäller skolfrågan. Under vintern rasade friskoledebatten som aldrig någonsin. Det skulle ha varit ett ypperligt tillfälle för L att slå vakt om de borgerliga värderingarna i frågan. I stället mumlade deras skolpolitiske talesperson Roger Haddad något om modernisering – samtidigt som systemet borde finnas kvar och för övrigt är det bostadspolitiken det är fel på. Och så var det inget mer med saken.
Att partiet inte längre har något existensberättigande råder ingen tvekan om. Hur ska väljarna kunna veta var man står om man inte ens vet det själv?
Nej, det ser mörkt ut för partiet inför nästa år. De borgerliga stödrösterna som tidigare varit livlinan riskerar att utebli. Få kommer att vilja kasta bort rösten på ett parti med små chanser att sitta svar i riksdagen.
En politisk epok går mot sitt slut. Och kanske är det lika bra.