Nyheten var inte överraskande och eftersom jag genom åren emellanåt skällt på honom ganska mycket, borde jag förstås vara rätt nöjd. Fast när Lars Stjernkvist ändå beslutar sig för att lämna toppolitiken i Norrköping är det ändå ett nästan chockerande besked.
För så dominerande har han faktiskt varit.
Hur bra Stjernkvist lyckats i sitt värv råder det delade meningar om och delvis beror bedömningen förstås på vilka politiska glasögon man själv har på nästippen. Även den kritiske måste dock fråga sig om en misslyckad politiker verkligen skulle mäkta med att vinna tre val i rad och dessutom lyckas med bedriften att splittra borgerligheten i Norrköping?
Visst, låt oss säga att Stjernkvist på den senare punkten fick viss hjälp den parlamentariska situationen i kommunen och därtill extern kalabalik! Likaså är valresultaten i reda procentenheter brutala i sin uppriktighet. Socialdemokraterna har backat i varje val sedan Stjernkvist tillträdde som kommunstyrelsens ordförande.
Fast i vilken utsträckning det skulle vara Stjernkvists fel kan i så fall också diskuteras. För SAP har backat i val efter val i hela landet och i Norrköping har utvecklingen pågått sedan 2002. Valvinden skördar sina offer och under sådana omständigheter imponerar faktiskt Stjernkvists insats än mer.
I fråga efter fråga har han tvingats kasta sig på hårda skott, men otroligt nog lyckats hålla nollan och därmed kunnat sitta kvar – ofta dessutom stärkt av motgångarna. Med sådana meriter kan man förstås fråga sig om han egentligen inte borde ha blivit målvakt i Sleipner istället.