Alla är förstås glada att coronapandemin ska klassas ned och alla restriktioner äntligen tas bort. Givet det ökade missnöjet mot desamma och besluten i våra grannländer, men framför allt pandemins utveckling, är det rimligt.
Fast ändå inte riskfritt. Världshälsoorganisationen WHO har varit skeptisk och påpekat behovet av återinförda restriktioner om smittspridningen åter tar fart. Men är det i realistiskt, i det svenska fallet?
Till skillnad från många andra länder har den svenska coronapolitiken präglats av emellanåt bara irriterande, ibland synnerligen hälsovådlig senfärdighet. Samtidigt har vi sluppit en berg och dalbana med ständiga skiften mellan nedstängningar och öppningar. Den danska regeringens beslut att släppa alla restriktioner ska till exempel ses som naturlig givet att Danmark tidigare varit snabbt med att återinföra restriktioner vid behov.
Vågar ministären Andersson göra detsamma i Sverige? Kommer vi att vara senfärdiga istället för som nu relativt raska? Eller tvingas vi ta smällen med ökad belastning på vården och hoppas att smittan förr eller senare trots allt måste släppa taget?
Man hade kunnat släppa restriktionerna, fast till att börja med bara för vaccinerade. Nu minskar incitamenten för de fortsatt ovaccinerade att ta en spruta. Man kunde framför allt väntat ytterligare någon vecka. Istället chansar man. Vi får hoppas på det bästa.
Och ärligt talat – det ser faktiskt hoppfullt ut.