På en ö bortom politiken

Historiskt. Kardinal Arborelius (t h) vid Capella Ecumenica.

Historiskt. Kardinal Arborelius (t h) vid Capella Ecumenica.

Foto: Edvard Hollertz

Ledarkrönika2017-07-11 04:00
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.

Vallfärd till Sankt Anna skärgård, löd rubriken på högmässans programblad på Capella Ecumenica. Och under söndagen var verkligen upplevelsen att det var en vallfärd till kapellet på Västra Gärsholmen i Trännöfjärden – den vanliga kyrkbåten räckte inte till. Fartygen Lindskär från Sankt Anna och Fyrskär från Gryt körde i skytteltrafik. Färden gick från Kungshällsudden på fastlandet söder om Slätbaken, där bussarna släppte av de flesta som skulle ta sig ut till mässan som anordnades av Sanka Birgitta katolska församling i Norrköping.

Innan klockan elva närmade sig även Söderköpings brunns kryssningsfartyg Lindön, klädd i fulla flaggspel bröt hon det nästan spegelblanka vattnet. Lindön hade sedan tidigare omdirigerats från sin planerade rutt för att kunna hjälpa till att transportera en del av de minst 400 personerna.

Att många sökte sig till Capella Ecumenica var naturligt. Det var en historisk dag, inte enbart för katoliker. Som det har gått att läsa i NT på lördagen och måndagen leddes söndagens mässa av Sveriges förste kardinal någonsin – Anders Arborelius, biskop av Stockholm. Efter Almedalen blev även den östgötska skärgården ett av de första stoppen för den av påven nyligen utnämnde kardinalen. Den nionde juli skrivs in i lokalhistorien.

Sankt Anna har visserligen haft besök tidigare av bemärkta företrädare för den katolska kyrkan. Men det var främst innan reformationen, som när biskop Hans Brask år 1521 invigde Sankt Anna kyrka efter en utbyggnad. Samma byggnad – i dag känd som Sankt Anna gamla kyrka – är förebilden för det ekumeniska kapellet på Västra Gärsholmen som började uppföras av Hilding Bielkhammar år 1958. Och den som välkommande kardinal Anders Arborelius på söndagen var upphovsmannens son, Stefan Bielkhammar som är ordförande i föreningen Capella Ecumenica.

Ön och kapellet som sköts av föreningen i samverkan med ett flertal kristna kyrkor och samfund är en bra plats för att finna lugn och eftertanke. Något som Linköpings biskop Martin Modéus trycker på i sin beskrivning av Capella Ecumenica: ”Ibland sägs det att vi svenskar är naturdyrkare. Instinktivt vill vi vara ute i skog och skärgård – naturen är en läkande miljö. Här får vi vila, vederkvickas och hämta nya krafter. Enligt en svensk studie som kom ut häromåret kan naturunderstödd terapi hjälpa vid flera sjukdomstillstånd. Stressen minskar, lugnet infinner sig – kroppens helande börjar.”

Oavsett om det var skärgårdsnaturen som inspirerade eller ej så fanns det lugn och eftertanke i kardinal Anders Arborelius predikan på söndagen. Han talade bland annat om försoning mellan kristna, inför en publik där svenska folkdräkter blandades med afrikanska.

Enligt tidningen Dagen (28/6) återkommer ofta Anders Arborelius till obekväma sanningar. Söndagens predikan var i så fall inte ett undantag. Kardinalen talade om att det finns mycket ensamhet i Sverige. Det finns ensamma äldre som aldrig får besök. Ensamma barn som mobbas på skolor och ensamma vuxna som blir utfrysta på arbetsplatser. Det finns människor som lever i ensamhet och dör i ensamhet. Talande nog bad han särskilt för personerna som arbetar i vården, en sektor som ibland kan vara den enda som ger en del människor en daglig mänsklig kontakt.

Innan kardinal Anders Arborelius lämnade ön utvecklade han för NT:s ledarredaktion problemet som han lyfte i sin predikan. Kardinalen beskrev hur han har fått vittnesmål om äldre på ålderdomshem som aldrig får besök. Han berättade att personer uppvuxna i andra länder undrar hur Sverige egentligen tar om hand som sina människor.

Och ensamheten växer. Stockholm är den stad i världen med flest ensamhushåll, sade kardinalen. Många unga människor har allt färre som de kan tala med.

Under predikan och sedan samtalet med Anders Arborelius på väg ner mot bryggan framkom ett perspektiv som sällan lyfts tydligt trots att det pågår en intensiv politisk debatt om välfärden och vården – det är den enskilda människans perspektiv. Samtidigt blir kardinalen inte politisk. Arborelius befinner sig i en annan sfär.

När Johan Hakelius, chefredaktör på magasinet Fokus, nyligen sommarpratade i Sveriges Radio lyfte han problemet med att ”år för år ersätter vi alla sfärer med de enda två vi begriper – pengar och politik”. Som jämförelse tog han den viktorianska tiden i Storbritannien. Viktorianerna byggde en värld med många sfärer – ”pengar och moral, tro och vetande, dygd och synd, fantasi och konvention”.

När det kommer till problem som ensamhet på ålderdomshem, mobbning på skolor och andra liknande situationer kopplas ofta lösningarna till de enda två sfärer som Hakelius menar att vi förstår oss på, pengar och politik. Senast i Almedalen var det än större löften från politiker om mer statliga pengar till välfärden.

Visserligen är välfärdspolitik av sin natur politisk och pengafixerad – resurserna är begränsade. Samtidigt är det svårt att planera framtidens vård, skola och omsorg utan att förhålla sig till den politiska sfärens begränsningar.

I svalkan under trädkronorna på Västra Gärsholmen stannar kardinalen till efter att ha fått frågan om vi har svårt att begripa något annat än politik, även när det handlar om situationen för ensamma människor. Anders Arborelius säger att man i Sverige räknar med att staten ska gå in i sådana situationer – men staten kan inte ge tröst till sjuka människor.

Kanske är det också här som gränsen för den politiska sfären går. Politiker kan lova att säkra eller bygga ut vården, skolan och omsorgen. Dock har det allmänna svårt att ge tröst och medmänsklighet, oavsett hur mycket skattepengar som pumpas in kan inte tröst köpas i en offentlig upphandling. Här – i gränslandet mellan politik och något annat – blir det också lite obekvämt. Plötsligt finns det ingen politiker att skylla bristande medmänsklighet på, vi är ensamma.

Ledarkrönika

Edvard Hollertz