Sex miljarder kronor, är det mycket eller litet? Det beror förstås på omständigheterna. För en enskild människa är det en enorm summa. För en regering ett ganska betydande statsbidrag. Och för Sveriges regioner mycket, men ändå otillräckligt.
Sex miljarder är hur som helst den summa de så kallade Tidöpartierna är beredd att utöka statsbidragen till regionerna med i vårändringsbudgeten. Det är en generös satsning och på presskonferensen förstod vi att Ulf Kristersson är genuint orolig för sjukvårdens problem i Sverige.
Statsbidraget ska framför allt gå till att undvika varslande av sjukvårdspersonal och Kristdemokraternas Ebba Busch hävdar att pengarna räcker till, exempelvis, 7000 sjuksköterskor. "Jag tror inte särskilt många, om ens några vårdanställda kommer behöva sägas upp. Men däremot kan andra personalgrupper behöva sägas upp" säger också chefekonomen för Sveriges kommuner och regioner Annika Wallenskog.
Glädjande för exempelvis Region Östergötland, vars politiska ledning som bekant nyligen varslade 900 personer om uppsägning. I vårt fall riskerar bland andra undersköterskorna att drabbas, vilket i sin naturligtvis riskerar att få spridningseffekter i andra delar av organisationen. Till exempel att sjuksköterskor tvingas utföra en del av undersköterskornas arbetsuppgifter.
Om Busch har rätt borde bidragsförstärkningen räcka för att undvika om inte alla uppsägningar i Östergötland, så åtminstone de flesta varsel. Fast kanske är det inte riktigt så enkelt ändå.
Fördelade över hela landet räcker de sex miljarderna bara till 270 miljoner i Östergötland. Inte så bara förvisso, men samtidigt har regionen ett underskott på 1700 miljoner att spara ihop.
Följaktligen är såväl regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M) som oppositionsrådet Kaisa Karro (S) överens om att sparbetinget huvudsakligen består och att det därför fortfarande är nödvändigt med också varsel. Huruvida siffran 900 då kan skrivas ner något är en annan fråga som vi får anledning att återkomma till. Fast om situationen ser ut på ungefär samma sätt på andra håll i Sverige (det gör den, även om Östergötland har ovanligt dålig ekonomi) är det uppenbart att varsel knappast går att undvika.
Kristersson påpekar att vårdkrisen har både kortsiktiga (framför allt inflationsbetingade) och långsiktiga orsaker. Det föreligger strukturella problem. Eller ska vi vara ärliga och helt enkelt kalla det systemfel? Klart är åtminstone att sjukvårdens ekonomiska svårigheter knappast är någon ny fråga. Likaså att den i regionerna politikerstyrda vården ofta fungerar otillfredsställande. Östergötland hade till exempel betydligt bättre ekonomi för bara tio år sedan. Därefter har man tappat kontrollen.
Överlag hjälper det hur som helst föga att som många i oppositionen skrika sig hesa över hur otillräcklig regeringens extrahjälp eventuellt är. Det är inte konstruktivt och det vet de flesta oppositionsledare – även om det förstås är enklare att leka populister eller som Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Mikael Damberg hävda att det är "det är SD-regeringen (!) som skapat en nationell sjukvårdskris".
Då har Karro en bättre poäng när hon påpekar att det handlar om engångspengar. Det värmer för stunden och kan i den akuta situationen minska belastningen. Men fråntar knappast regionpolitiker i Östergötland och annorstädes att städa upp sina egna besvärliga finanser.