Kristdemokraternas Friedrich Merz må ha vunnit det tyska valet, men han får nog fortsätta drömma om att också bli en stor europeisk ledare.
DDR har återuppstått. Åtminstone om man ser till hur väljarna lade sina röster i förra helgens val till den tyska förbundsdagen.
CDU/CSU vann ju, även om 28,5 procent långt ifrån är den största segern i den tyska kristdemokratins historia. Det anmärkningsvärda är däremot att det andra stora partiet i tysk politik kollapsade så fullständigt. Socialdemokratiska SPD gjorde sitt sämsta val sedan 1800-talet och fick bara 16,4 procent.
Valets stora segrare är istället ultranationalistiska AfD, med stöd av var femte väljare.
Partiernas färger kan vara lite förvirrande för en svensk när man ser en Tysklandskarta över valutgången. Socialdemokraterna är förstås röda, men har med enstaka undantag helt försvunnit från kartan – som istället är svart, kristdemokraternas färg.
Det vill säga Västtyskland är svart. Östtyskland målas istället i blått, vilket faktiskt är AfD:s färg. Hela Östtyskland, längs det som en gång var den gräns där järnridån mellan väst och öst gick.
Enda undantaget är Berlin. Där vann istället Die Linke, som delvis har sina rötter i det gamla östtyska kommunistpartiet.
I landet som helhet fick AfD 20,8 procent, men i stora delar av gamla DDR röstade långt fler på partiet. Ofta upp emot 40 procent, i vissa fall nästan hälften av väljarna. AfD var större i öst redan tidigare, men framgångarna i det här valet är närmast att betrakta som en politisk jordbävning.
Med undantag för Die Linkes framgångar – och då inte bara i Berlin – följer valresultatet emellertid opinionsundersökningarna ganska väl. Tack vare att ett parti (liberala FDP) åker ur förbandsdagen och ett annat (nationalpopulistiska BSW) med minsta möjliga marginal misslyckades att ta sig in, andas alla ut. Det är att göra det väl enkelt för sig.
För nu kommer AfD att vara ledande oppositionsparti under mandatperioden och vi kan lugnt räkna med nya segrar i olika delstatsval. Dess politiska inflytande kommer att öka.
Hur har det kunnat gå så illa?
Att det finns en stark koppling mellan missnöjesröstande och situationen i gamla DDR tror jag tyvärr inte är så förvånande. Hela gamla Östtyskland har liknats vid ett rostbälte och man nu får betala priset för den snabba tyska återföreningen 1990.
Fast då kan man ju fråga sig vad som hade varit alternativet. Det fanns ett starkt folkligt stöd för återförening och om densamma inte verkställts hade förmodligen många flyttat västerut istället. Om man tycker att östtyskarna uppvisar tveksamt demokratiskt sinnelag som nu röstar på ett så extremt parti som AfD, kan man ju fundera på vilken stat som växt fram i ett postkommunistiskt DDR. I sammanhanget kan vi påminna oss att Östtyskland aldrig denazifierades på samma sätt som i väst. Nog så tydligt symboliserat av att de östtyska soldaterna bar samma grunduniform som sina nazityska fäder.
Samtidigt kommer man inte ifrån att återföreningen varit mentalt påfrestande, med både nationella mindervärdeskomplex och så kallad ostalgi, det vill säga en nostalgisk längtan till den gamla kommunisttiden. Därtill har många välutbildade lämnat det länge ack så gråmelerade öst för väst.
Egentligen känner vi igen situationen från andra håll i Europa – och inte minst Donald Trumps USA. Bortglömda, ofta lågutbildade, väljare i nerlagda industriorter, som inte alls känner igen sig i den liberala globaliseringens påstådda förtjänster. Och som inte är det minst intresserade av storstädernas eventuella HBT-problematik.
I östra Tyskland ges ofta invandrare skulden. Eller rättare sagt – många av dem som mödosamt kämpat sig till en bättre tillvaro det senaste dryga kvartsseklet, vill inte riskera något för invandringens kostnader. Ofta handlar det om rena överdrifter, fast det finns också mer berättigat missnöje. Precis som i Sverige har det funnits en oförmåga att diskutera invandring sakligt, utan politiskt korrekta övertoner. På liknande sätt förhåller det sig kanske med den gröna omställningen.
Det blir alltså inte lätt för CDU:s partiledare Friedrich Merz att bilda regering. Hans tilltänkta socialdemokratiska koalitionspartner hellre vill slicka sin sår och fundera över varför det numera återfinns fler traditionella arbetarväljare inom AfD än det egna partiet. Andra hävdar att detta är det traditionella Tysklands sista chans. Den här gången tog AfD de socialdemokratiska väljarna, nästa gång blir det de kristdemokratiska.
Ovanpå allt detta hotas i synnerhet den tyska bilindustrin av amerikanska strafftullar. Samtidigt som många vill att just Merz ska bli Europas man i världen!
Så kommer det förstås inte att bli. Inte ens den relativt måttliga upprustning Merz vill se i Tyskland är självklar. Än mindre finns utrymme för ledarskapsfrågor som många tyskar ändå inte vill kännas vid.
Vill vi söka den europeiska ledaren – nu och sannolikt i framtiden – bör vi istället besöka Élyséepalatset i Paris.