Det var som en blixt från klar himmel och ändå inte överraskande. Plötsligen reste sig det arbetande kazakiska folket mot sina herrar. De reste sig mot utsugarnas klickvälde, där stormrika oligarker gör sig feta profiter på det resursrika landet, medan vanliga kazaker får nöja sig med de brödsmulor som eventuellt faller från bankettens överfyllda bord.
Med all rätt har såväl presidentpalats stuckits i brand som statyer av den gamle despoten Nursultan Nazarbajev störtats i grus. Bäva månde förtryckarna!
Ändå framstår den kazakiska revolutionens framtid beklagansvärt nog som ytterst osäker. För hur vacker folkresningen i sig än ter sig, är det ändock skillnad på revolt och revolution. Den senare förutsätter såväl politisk ledning som tydliga mål och ändamålsenligt uppträdande. Det är en sak att försvara sig mot regimens lakejer i form av kravallpolis eller återta offentliga byggnader, en annan att plundra butiker eller utöva planlöst våld. Frustrationen må vara aldrig så psykologiskt begriplig, för att var och en ändå kan se bristerna i disciplinärt uppträdande.
Nazarbajevs dagar som maktfullkomlig despot i kulisserna är över, lika uppenbart är hans handplockade marionett på presidentposten Kasym-Tjomart Takajev fullkomligt panikslagen inför folkets vrede. Fast han vet ändå på råd, eller rättare sagt – "kamrat" Putin i Moskva gör det. Och är mer än villig att dela med sig av dessa råd, oavsett om de är önskade eller inte.
Redan har närmare 3000 "fredsbevarande" trupper från i huvudsak Ryssland men också allierade (Armenien, Belarus, Kirgizistan och Tadzjikistan) anlänt. Och så upprepar sig den sovjetryska historien.
1956 i Ungern, 1968 i Tjeckoslovakien och 1979 i Afghanistan tog sig Moskva rätten att invadera länder som riskerade att avfalla från den "rätta" vägen. Efter Pragvårens krossande -68 blev agerandet känt som Brezjnevdoktrinen, efter den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren i kommunistpartiet Leonid Brezjnev.
Kanske inbillade vi oss att den doktrinen var lika död som kalla krigets löften om garanterad ömsesidig förstörelse i händelse av kärnvapenkrig, men Vladimir Putin har varit flitig med spaden på historiens soptipp. Fast när det gäller den politiska agrikulturen står det sämre till. Kanske får han rentav själv skörda sin egen draksådd en vacker dag.
Genom sitt uppträdande skapar han nämligen animositet i tidigare vänligt sinnade grannländer. Det har aldrig hörts antiryska slagord i kazakiska städer, inte förrän nu. Och i det något mer liberala Kirgizistan protesterar människor mot att skicka egna soldater på Putins order.
I Belarus har Alexander Lukasjenkos förtryck – som numera gör honom helt beroende av rysk välvilja – renderat en nationell väckelse och i Ukraina har folket en gång för alla bestämt att de aldrig mer vill bli kallade "lillryssar" av patron Putin i Kreml. Trots ockupationen och annekteringen av Krim, trots det utdragna skyttegravskriget i Donbas vägrar det kämpande ukrainska folket vika sig för den ryska imperialismens stöveltramp.
Oavsett huruvida folkresningen i Kazakstan lyckas just denna gång, påvisas att även till synes "stabila" (det vill säga i praktiken ofta utomordentligt repressiva) regimer på ett ögonblick riskerar att bli lågornas rov. Det gäller förstås också den nuvarande ryska regimen.