Grovt kriminella ungdomar ska förstås sitta på ungdomsfängelser och inte på SiS-hem.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) har beställt en utredning, som syftar till att lägga ned de så kallade SiS-hemmen, som drivs av Statens institutionsstyrelse. Det var på tiden! Problemen har varit kända länge, men under den tidigare regeringen hände – som i så många andra frågor – mycket lite.
Att placera grovt ungdomskriminella tillsammans med vanliga ungdomar "på glid" och unga som mår psykiskt dåligt, var förstås en dålig lösning från första början. Samtidigt avspeglar utvecklingen delvis hur denna verksamhet tillkom med en annan tids förutsättningar. Då det var ovanligt med grova tonårsbrottslingar över huvud taget och nästan okänt att desamma ägnades åt kontraktsmord.
Därför har regeringen också tagit initiativ till en helt ny form av ungdomsfängelser för de hårdast kriminellt belastade ungdomarna, även om de kanske inte kommer att kallas just fängelser. För att kunna ge dessa unga en kriminalvård värd namnet, men också för att kunna ha bättre koll på dem. För att undvika rymningar, men också rekryteringsverksamhet.
Att dagens SiS-hem fungerar som inkörsport till grövre brottslighet uppmärksammas i en färsk P1-dokumentär. Av densamma förstår vi hur lätt det är för intagna ungdomar att kommunicera med omvärlden, men också att fly från hemmen.
Vården, eller vad man nu ska kalla det, på hemmen har kritiserats hårt många gånger de senaste åren och ibland tar sig åtgärdsprogrammen närmast tragikomiska former. Som då ett hem först satte upp taggtråd, men sedan tog ner den igen eftersom ungdomarna riskerade att skada sig om de försökte fly... I ett annat fall insåg inte personal att en rymning pågick hur trodde att tonåringarna lekte kurragömma.
I P1-dokumentären kan vi också höra hur SiS tvingats anpassa sig efter att Sverige gjorde FN:s barnkonvention till svensk lag 2020, vilket ger de intagna större möjligheter att till exempel att utnyttja internet för att kommunicera med världen utanför de högst imaginära murarna. Vän av ordning undrar då, står det verkligen uttryckligen i barnkonventionen att barn (tonåringar) i fängsligt förvar, på låsta avdelningar, måste ha möjlighet att fritt kommunicera med omvärlden?
Frågan är förstås retorisk. I vanlig ordning handlar det säkert om en grov vantolkning till brottslingarnas fromma.
För det är brottslingar vi talar om, mycket unga människor som tyvärr redan håller på att bli, eller är, yrkeskriminella. Och som tyvärr utnyttjar systemet och utnyttjas av gängen utanför SiS-hemmet. Att "brösta en fyra för att bli en hundragubbe" innebär att mörda någon och sedan ta sitt straff – vanligtvis max fyra års ungdomsvård.
Lika allvarligt som att grova tonårsbrottslingar utnyttjar systemet är alltså att mindre kriminellt belastade ungdomar riskerar att dras in – eller känner sig tvingade av "kamraterna" på SiS-hemmen. Fast allvarligt är också att många unga uppenbarligen far illa. Inte minst gäller det flickor med psykiska problem. Många gånger har inte bara vanvård utan verkliga övergrepp uppmärksammats.
Därför räcker det inte att bara flytta de hårdast belastade unga från SiS-hemmen till ungdomsfängelser. Hela systemet måste ses över (och rimligtvis en ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse utses). "Den myndighet vi känner som SiS ska reformeras i grunden" säger Waltersson Grönvall. I samband med detta kommer såväl vårdkvaliteten som personalens kompetens att ses över. Alltsammans säkert helt nödvändigt.