Lenin lär ha sagt att kapitalisterna kommer att sälja repet till oss, som vi ska hänga dem med. Det ligger något i det. När snålvattnet rinner till finns det uppenbarligen alltid personer som är beredda att göra affärer med kommunister, eller diktaturens kreatur över huvud taget.
Som NT avslöjat på nyhetsplats finns det nu ny, och graverande information, om vad som hände när projekt Skärgårdsstaden i Marviken stoppades. Affärsmannen Niclas Adlers voluminösa planer visade sig inte bara ekonomiskt osäkra, framför allt hade han tveksamma kontakter med två kinesiska affärsmän, som i själva verket emellertid arbetade som Pekingregimens hantlangare.
Alla kan göra dåliga kontakter, säkert inte minst en så entusiastisk kreatör som Adler, vilken före Marviken-projektet hade spännande misslyckanden i både Karlskrona och på Öland bakom sig. Fast nu talar vi om det famösa möte där Peking försökte tysta dottern till den svensk-kinesiske – i Kina illegalt fängslade – Gui Minhai.
I detta dystra skådespel var Adler aldrig mer än en staffagefigur och förmodligen var han också omedveten om de verkliga skälen till sin medverkan. Dock är det anmärkningsvärda att Pekings utsända valde just honom för att liva upp tillställningen. Det tyder knappast på några blott ytliga kontakter tidigare.
Efter att ha tagit del av den säkerhetsutredning som kommunen beställt valde kommunstyrelsens dåvarande ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist (S) att med omedelbar verkan avbryta hela projektet Skärgårdsstaden. Ett agerande som ledarsidan uppskattade (NT 11/11 -20) och som det nu finns ytterligare anledning att berömma.
Mindre imponerande var hur kommunalrådet Reidar Svedahl (L) vägrade se ens de potentiella riskerna. Vad värre är – Svedahl har uppenbarligen inte bytt uppfattning, vilket bara kan beskrivas som anmärkningsvärt. I sammanhanget är inte bara Adlers kinesiska kontakter graverande, det är också allvarligt när kommunalrådet bagatelliserar betydelsen av att kontrollera varifrån pengar till olika byggnadsprojekt kommer. Detta i en internationell miljö som omfattar inte bara kinesiska, utan också (numera mer fördolda) ryska försök till strategiska investeringar, liksom problem med global penningtvätt och för allt i världen också islamistisk bulvanverksamhet.
Samtidigt uttalar sig Svedahl i en miljö där Borgerlig samverkan och dess sverigedemokratiska samarbetspartner har vissa trovärdighetsproblem. Förutom Marviken-byken, har Svedahls kommunalrådskollega Christopher Jarnvalls gamla försäljning av hemligstämplat materiel uppmärksammats, och därtill har säkerhetsprövningen av såväl folkvalda som tjänstemän i sig omprövats på ett sätt som gemene man måste tycka vara förbryllande. I bästa fall.
Kommunledningens hantering av säkerhetsfrågor får gärna något valhänt och förvirrande över sig. De ovanstående händelserna har egentligen inga samband med varandra, men kan lätt göda konspirationsteorier om de lämnas obehandlade. Kommunikationen gentemot allmänheten behöver alltså förstärkas. I synnerhet som frågor om nationell, eller för den delen kommunal, säkerhet alltid varit ett konservativt kärnvärde inom Moderaterna.