Rätta tiden att göra Europa fantastiskt igen

Vi bör inte ta det amerikanska presidentskapet bara som en besvärlig utmaning, utan också en fantastisk möjlighet.

Vi bör vara stolta över vårt gemensamma Europa.

Vi bör vara stolta över vårt gemensamma Europa.

Foto: Jean-Francois Badias/AP/TT

Ledarkrönika2025-01-17 04:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rubriken alluderar naturligtvis på den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps slogan Make America Great Again. Andra har tyvärr hunnit först. Ungerns premiärminister Viktor Orban döpte om valspråket till Make Europe Great Again under, det nyss avslutade och allmänt misslyckade, ordförandeskapet i EU. Men låt inte detta hindra oss för att söka en djupare betydelse. I synnerhet inte som man faktiskt inte bör översätta Great med stort, utan snarare fantastiskt.

För att historien ska ta slut här och nu är lika lite sant som när den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama påstod just det, efter Berlinmurens fall. Då inbillade sig många att den eviga världsfreden var här, att alla länder skulle bli liberala demokratier och att den amerikanska världsordningen skulle bestå i evinnerlig tid.

Förhoppningarna började ruckas redan efter ett drygt decennium, efter terrorattacken den elfte september 2001. Och med Trumps andra tillträde tycks allt förlorat. Han vill lämna Nato, köpa Grönland och erövra Kanada! Eller något sådant, för även om vi bortser från den överdrivna retoriken är det uppenbart att internationellt samarbete inte intresserar Trump, med mindre att det alltid och entydigt gynnar USA. Och även om den amerikanska flaggan måhända aldrig kommer att vaja över varken Nuuk eller Ottawa, är andra hot mer påtagliga.

Sålunda är Trumps hot om ett handelskrig mot EU högst reellt och kräver någon form av europeisk respons. Ska man försöka gå honom till mötes eller höja tullarna i samma takt som de amerikanska? Många fruktar dock att Europa kommer att förlora mer än Förenta Staterna på det senare. Väl att lägga märke till – båda kommer att förlora. Fast den risken tycks inte bekomma Trump.

Värre är dock inte situationen än att förhandlingar kan lösa mycket, i synnerhet som Trump (återigen retoriken till trots) ser sig som en affärsman snarare än en imperiebyggare. Under hans förra mandatperiod lyckades EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker – av alla europeiska toppolitiker – förhandla köp av amerikansk naturgas och amerikanska sojabönor.

undefined
Varför bli så upprörd över någon som inte är vår president?

Europa tycks emellertid inte ha mycket att vinna på att alltför sturskt försöka stå emot Trumps önskemål. Realpolitiken stipulerar verkligen att bemöta utmaningarna, för att inte säga hoten, med lugn och rentav en viss eftergiftspolitik. Även om det svider för stunden.

Naturligtvis krävs det realistiska avvägningar i varje fråga och att vi förmår göra vettiga prioriteringar. Det verkliga militära ryska hotet är och förblir faktiskt ett mycket större problem än det potentiella ekonomiska amerikanska. Kina är ett gemensamt problem för både Europa och USA, medan den som oroar sig för klimatförändringar bör betänka att man knappast vinner Trumps öra genom att förbanna honom offentligt.

Allt det ovanstående är samtidigt problematiskt i sig. Utan några vulgära jämförelser är nämligen den tillträdande amerikanske presidenten, liksom den sittande ryske, en person som beundrar styrka och föraktar svaghet. I Trumps fall handlar det om att gå ut hårt i varje förhandlingssituation. Inte alltid på ett särskilt smart sätt, vilket den verbala aggressionen mot Grönland påvisar, men under alla omständigheter något europeiska företrädare måste bära med sig.

I en sådan situation har vi varken råd med att visa oss svaga eller att be om ursäkt för såväl vår existens som vår historia. Vi har inte heller råd att låtsas som det regnar. Europa har nämligen i över tre kvarts sekel lagt sitt öde i andra händer. Oavsett om vi uppskattade det eller inte, byggde hela den västeuropeiska politiken på att Förenta Staterna tog sitt ansvar – och vi andra åkte med på tåget till låga biljettpriser. (Allt medan östeuropéerna tills vidare tvingades acceptera kommunistdiktaturerna, vilka alla utom några dumma västeuropéer avskydde).

Vi har blivit bekväma, varför den trumpistiska politiken på sätt och vis är att välkomna. Det tvingar oss upp ur gnällsoffan.

Det är lättare sagt än gjort, men någonstans måste den europeiska självrespekten repareras. Vi måste helt enkelt ta vårt öde i egna händer. Utan att oroligt fråga sig vad vår (tidigare?) allierade på andra sidan Atlanten tycker och tänker. Låt USA fatta sina egna beslut och låt oss fatta våra.