Alla vet väl att världen är långt ifrån rättvis. Samtidigt är strävan därefter sannolikt medfödd. Förfördelning triggar obehag. Det kan åtminstone de flesta som umgåtts med barn misstänka. Kampen för att inte missunnas går också att återfinna i djurriket. Med sökorden ”apa arg vindruva” kan man till exempel finna ett (riktigt lustig) klipp på temat. Tittaren får följa ett experiment när två apor i varsin bur ska matas. Apa 1 får en gurka och är tillfreds. Apa 2 får en vindruva och är tillfreds. Men, när Apa 1 sedan får ytterligare en gurka brister det. Den gurka som nyss smakade utmärkt var helt enkelt inte vatten värd då grannen fick något bättre. Och det kan en ju förstå. Apa 1 var orättvist behandlad.
Samma, helt rimliga reaktion, vore nog inte helt osannolik om experimentet skulle appliceras på människor.
Vi vet väl alla att grannens framgång egentligen inte påverkar min egen situation. Annat än relativt. Att inte nöja sig är väl en del av vad som driver oss framåt – men det är inte rimligt att det hämmar. För visst behöver den som hamnat efter fångas upp. Men alla olikheter är inte orättvisor. Och vissa orättvisor kan rättfärdigas. Apa 2 skulle till exempel kunna ha problem med aptiten, just gjort något värt att belöna eller reagera mycket positivt på vindruvor.
Politiken måste kunna navigera i de här utmaningarna.
Nu är ju inte vi människor i välfärdslandet Sverige apor. Och här har vi fler dimensioner på problemet när inte bara den som får lite mindre kan sura – den som får lite mer kan också känna sig utpekad.
Utvecklingen erbjuder ett ständigt utökat utbud. Om allt fler samtidigt vill ha mer av allt. Tja. Det är en svårlöst ekvation. Om inte kostnaderna ska tillåtas öka i samma takt.
Samhället och de statliga interaktionerna ska vara rättvisa, och behandla alla lika. Men ingetdera innebär att det behöver, eller bör, vara samma lika för alla. Politiska åtgärder kan utjämna olika förutsättningar – men skillnader måste kunna accepteras. Politik har sagts vara att vilja. Men, praktisk politik i dag är också att välja. Att prioritera. Det kan vara farligt att ställa grupper mot varandra, menar vissa. Förvisso. Men det är ohållbart att inte göra det.
Det är val om två år. Att den politiska debatten snart konkretiseras vore välkommet. Men sannolikt kommer den ju handla om löften om mest till flest (röstberättigade). Sundare vore om någon vågade vända trenden. Fokusera på vad som borde, men kanske framförallt vad som inte behöver, göras. Helt enkelt lite klarspråk om vilka som bör få, behålla, eller köpa sina egna vindruvor. Och vilka som får nöja sig med gurka eller inget alls.
Framtidens välfärdsutmaningar behöver kreativa lösningar, men också differentieringar och behovsvärderingar. Behöver alla barnbidrag? Är Västerpartiets budgetframgång med kostnadsfria glasögon till alla barn en vettig prioritering? Kan skolan göra mer för att lyfta de i framkant och vad kan vi inte förvänta oss att skolan står för i form av mellanmål? Behöver det ställas större krav att på att flytta för att få ett arbete och behövs verkligen landets alla 337 myndigheter? Vems lön är det rimligt att höja – och vem behöver nöja sig och acceptera att det inte blir någon resa på semestern? Vilka kommer få det lite bättre – och varför? Kanske är det till och med rimligt att några får det lite sämre?
Människans behov är oändliga. Men vissa behov är större än andras. Att istället för att möta det och sträva efter att ge alla allt och därför tvingas öka skattetrycket är mycket långt ifrån rättvist. Gurka duger. Men det är rimligt att det går att arbeta sig till en och annan druva.