Jag talar om ringmuren i Visby. Men inte den gamla vackra medeltida muren som omger stadskärnan. Utan den inre ringmur som i bästa fall består av ”strategiskt” utplacerade blomlådor, men i praktiken ofta är just en låg mur. Av armerad betong.
Ibland blir det bara tvärstopp i trafiken, när gångtrafikanter och cyklister blir för många (bilister gör sig inte besvär). Ibland går det knappast att över huvud taget ta sig fram. Gatan är effektivt avspärrad från ena ändan till den andra.
Lägg därtill att jag aldrig sett så många och så tungt beväpnade poliser. Och då behagade statsministern med sitt säkerhetsfölje ändå inte dyka upp.
Det hela ger ett belägrat intryck och hade för bara några år sedan framstått som extremt. I dag förvånas få. Tvärtom. Frågan i Almedalen var inte huruvida säkerhetsföreberedelserna var många, utan snarare om de var tillräckligt omfattande. På den frågan finns det flera möjliga svar, men det avgörande är alltså att det är så här den nya verkligheten ser ut.
Den inre ringmuren syftar först och främst till att förhindra terrorister att ta sig fram. Inte sådana med bomber, att stoppa en potentiell mördare med bomb i ryggsäcken är tyvärr fortfarande mycket svårt. Utan terrorister med kapade lastbilar.
Hindren behövs, det hade under andra omständigheter varit allt för lätt att ställa till med en massaker i folkvimlet (och då talar vi ändå om Visby, där den gamla ringmuren faktiskt är ett effektivt hinder också den).
Poliser med kpistar behövs också. Tyvärr. Men det är allt bra trist att det har gått så långt. Att vi får vara glada att det över huvud taget går att anordna en politikervecka i Almedalen – och att densamma åtminstone i huvudsak kan verkställas med fri tillgång för allmänheten. Politikerveckan har ju emellanåt ifrågasatts av andra skäl, men det är som bekant ofta först när båset är tomt som kon saknas. Det finns goda skäl att slå vakt om det öppna politiska samtalet i Almedalen.
Den kritik som riktats mot veckan, är dock att politiken hamnat i bakgrunden för annat. Veckan har inte bara blivit trång på alla sätt och vis utan också dyr för både arrangörer och besökare. Kanske var det taktiskt riktigt av Stefan Löfven att avstå Almedalen det hår året, men till och med jag måste erkänna att statsministerns frånvaro devalverade tillställningen en smula.
Och så var det detta med nazisterna (eller möjligen nynazisterna, som jag egentligen tycker är en bättre term). Deras uppdykande i Visby var illa emotsedd och först på fredagen fanns de på plats. Ett litet patetiskt gäng från Nordiska motståndsrörelsen, vars öppna rasism dock inte bara är otrevlig i största allmänhet utan också skrämmande för många besökare i Almedalen.
De lyckades ställa till med en Hitler-hälsning och försökte dessutom forsla bort en antirasistisk manifestation, i form av en stor hög med skor – vilka skulle föra tankarna till de högar av skor och andra kläder nazisterna samlade ihop efter bland annat mördade judar under andra världskriget. I sig ett utmärkt sätt att fredligt demonstrera aversionen mot allt brunt svineri! Nazisterna försökte alltså forsla bort skorna, men stoppades av polisen och snart var skorna tillbaka igen.
Den stora frågan är dock om nazister över huvud taget bör får framföra sitt budskap i Almedalen. Det principiella svaret bör bli ja – eftersom vi annars riskerar skada den frihet vi själva vill slå vakt om. Fast detta förutsätter samtidigt att andra arrangörer och deltagare inte känner sig direkt hotade. Många i närheten av Nordiska motståndsrörelsens tält kände stort obehag, till exempel organisationen JAG – som företräder funktionshindrade. De vågade inte stanna kvar hela veckan, utan tvingades i praktiken åka hem i förtid.
Så hur rimligt var det att ge nazister plats så nära andra arrangörer? Och har inte samma nazisters uppträdande nu i år betydelse för deras möjligheter att delta fler gånger? Kan man bete sig hur som helst och ändå ges chansen att eventuellt komma dit igen?